Styrelsen förnyad

I torsdags höll Medborgarrättsrörelsen årsstämma och valde flera nya ledamöter.

Under stämman presenterade de nominerade sig och vad de ser som sina hjärtefrågor. Att det är starkt engagerade personer som valberedningen föreslagit, stod utom allt tvivel.

Följande nyvaldes:
Gunilla Sellberg, miljöjurist
Jan Huzell, it-entreprenör
CG Berglund, ingenjör

Omvalda:
Mats Lönnerblad
Staffan Åkerlund
Nils Lundgren
Dick Erixon

Välkommen till stämma!

Torsdagen den 26 april håller Medborgarrättsrörelsen årsstämma. Flera spännande nyval föreslås till styrelsen. På mötet kan du träffa Nils Lundgren (ekonom och tidigare europaparlamentariker), Gunilla Sellberg (miljöjurist), Jan Huzell (it-entreprenör) och CG Berglund (ingenjör och bla ordf i Jämtlands ishockeyförbund).

Vi ses på Birger Jarlsgatan 58, 2 tr (mittemot Spårvagnshallarna i Stockholm) på torsdag 26/4 kl 18.00.

Ingen föranmälan. Välkomna!

Brev till justitieministern

Vi har sänt brev till Beatrice Ask där vi föreslår att en utredning ska tillsättas om gränsdragningen mellan äganderätten och andra värden, som allemansrätten.

Idag handlägger tjänstemän på myndigheter, som Naturvårdsverket, dessa frågor. Men vi menar att detta handlar om ideologi och politiska värderingsfrågor som måste avgöras i riksdag och regering.

Läs brevet och våra matnyttiga bilagor: här!

Makten och rätten

Vi har nöjet att på nätet få publicera en synnerligen intressant artikel av Nils-Eric Sandberg med rubriken ”Makten och rätten”. Den handlar om grundläggande värden:

Har vi rättigheter, eller får vi dem av staten? Har vi rättigheter eftersom vi lever i en demokrati, eller lever vi i en demokrati eftersom vi har rättigheter? Finns det rättigheter som inte beror på statsmakrens beslut? Detta är demokratins kärnfrågor.

Den diskuteras nästan aldrig. Världslitteraturen har några tankeväckande formuleringar av frågan. Jag väljer tre.

Det är tre mycket centrala perspektiv Sandberg tar upp. Läs den: här!

Texten är tidigare publicerad som kapitel i Den orädde debattören, en vänbok till Bo Söderstens 80-årsdag (Ekerlids, 2011)

Äganderätten måste gå före kommersen

Detta skriver Daniel Persson på ledarsidan i SvD den 11:e februari 2012 med anledning av en fällande för stöld. Inget märkligt i sig men i detta fall rörde det sig om plockande av vitmossa. Detta är en viktig markering av en gräns för vad man får göra på annans mark.

 

I torsdags dömdes en man vid Hässleholms tingsrätt för stöld. Inget märkligt i sig, men det vederbörande stulit var mossa från skogen. Utan tillstånd från det kommunägda bolag som ägde marken tog den dömde mannen med sig fyra män ut i skogen för att tillägna sig stora mängder mossa för att sedan sälja den till en butik.

Till mannens tveksamma och strikt ickemoraliska försvar bör sägas att domen inte var helt given. Allemansrätten är ett minst sagt otydligt begrepp. Av regeringsformen framgår att den finns och att den ger oss tillgång till naturen, det är allt. Den ges sedan vissa gränser genom framför allt ett mindre antal regler i brottsbalken och markägarnas rätt till skadestånd för orsakad ekonomisk skada.

Det har medfört att markägare enbart kan se på när den egna marken exploateras av exempelvis bärplockarföretag och vildmarksturismnäringen. Detta trots att det är markägaren som sköter om marken, som förvaltar den och inte minst är ansvarig för den. Att kommersiella aktörer tillåts klampa in och bara ta för sig utan att behöva bry sig om vare sig ägaren eller markenär ovärdigt en demokrati.

Vissa inskränkningar får markägare finna sig i, och gör det också. Det handlar om allmänna intressen som vägar och elnät, men också den privata allemansrätten. Det är områden där ingreppen tjänar hela samhället. I fråga om kommersiellt nyttjande förväntas dock ägaren avstå sin rätt till egendomens förtjänster till någon annan utan ersättning. Det är både orimligt och stötande. Den som har råd att sända ut en hel arbetsstyrka i skogen att plocka bär har också råd att skaffa tillstånd och betala för verksamheten.

Äganderätten är grundläggande för vårt rättssystem, ja hela vårt samhälle, och den är dessutom skyddad av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes funderade kring ägande och kom framtill att det egna bara kan sägas vara ens eget om det finns en makt som är otvetydigt starkast och som erkänner att det är ens eget samt skyddar detta förhållande.

Staten erkänner markägarnas rätt till marken, men att säga att de agerar för att upprätthålla rätten vore magstarkt. Allemansrätten har aldrig varit ämnad att vara en väg till profit. Den är vår garanti för tillträde till skog och mark, för våra promenader och hajker i det vilda. Den ser till att vi har rätt att plocka svamp, blommor att sätta i en vas och smultron att trä på ett grässtrå.

Den är vår rätt till ett personligt förhållande till naturen och den befläckas av den övriga verksamhet som utövas i dess namn. Därför är det viktigt att gränserna för det kommersiella nyttjandet av allemansrätten uttryckligen regleras i lag. Det bör dessutom ske på ett sätt som respekterar äganderättens ställning i vårt samhälle.

 

Meningsutbyte mellan Sture Åström och Margareta Svenning i Sydsvenskan

Sydsvenskan hat tagit in ett meningsutbyte mellan Sture Åström och Margaretha Svenning, som fick en rapport med sina åsikter om rättsläget för allemansrätten finansierad av Naturvårdsverket: ”Oreglerad allemansrätt missbrukas”

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1585421/Oreglerad-allemansratt-missbrukas.html

Svenning svarar: ”Äganderätten är inte oändlig”

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1589876/Aganderatten-ar-inte-oandlig.html

Som läsare kan man inte undgå att reagera inför Svennings översittarattityd: Dels börjar hon med att förklara Åström okunnig. Dels kör hon på med byråkratiskt teoretiserande och svänger sig med de för läsarna oförståeliga glosorna ”proaktiva och reaktiva styrinstrument”. Dels bluffar hon om Europakonventionens innehåll.

Det vore tragiskt om hennes attityd mot en seriös medborgare skulle vara typisk för miljöerna på länsstyrelserna.

Efter rallarsvingarna i Svennings replik är det något förvånande att hon avslutar med att ställa sig nära Åström i sakfrågan. Han noterar detta och kräver att Svenning bidrar till att: ”Avlägsna myten om sedvanerätten”.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/article1596126/Avlagsna-myten-om-sedvaneratten.html

Publiceringen måste ses som en stor framgång för honom och Nätverket Rätt Strandskydd NRS.

Medborgarskap i globaliserad värld (I)

I Svenska Dagbladet har statsvetarprofessorn Leif Lewin skrivit en intressant artikel ”under strecket” om Utopin om en demokratisk världsordning.

Ända sedan fredsförhandlingarna i Versailles 1919 har diskussioner om en ”världsregering” förekommit. Inom internationell politik har olika lösningar föreslagits, som avviker från tanken om en person en röst.

Särskilt har två principer diskuterats, skriver Lewin: ”Inflytandet ska graderas efter hur påverkad man är av ett beslut (the affected principle) och hur intensivt man är engagerad i frågan (the intensity principle).

Lewin är klok nog att avfärda dessa. Hur ska man kunna avgöra dessa högst abstrakta aspekter? Och framför allt – vem ska avgöra detta?

Ett annat sätt att organisera ett politiskt system är att skapa legitimitet genom resultatpolitik (output-legitimisering). Att flytta fokus från procedurer till politikens förmåga att möjliggöra välstånd. Det är ju genom att följa denna logik som kommunistregimen i Kina kan behålla makten. Peking erbjuder ökat välstånd mot att medborgarna lyder.

Men ekonomiskt välstånd är inte allt här i världen. Att kunna tänka fritt är större.

Det är ju demokratins förmåga att förena individuell frihet med makt och ansvar som gör det till bättre styrelseskick än något annat.

Men då gäller det ju verkligen att maktutövande och ansvarsutkrävande följs åt. Lewin berömmer Europeiska Unionen som ett regionalt försök att öka demokratins utbredning. Men EU är exempel på där medborgarna inte kan utkräva ansvar av makteliten. Detta erkänner Lewin:

Den fördjupade integrationen beror på att man sällan ställt maktfrågorna på sin spets … istället ägnar sig [EU] åt en smygvis överflyttning av makt från nationalstaterna till Bryssel.

För mig är detta oacceptabelt. Jag gillar idéen om europeiskt samarbete, men det måste ske med öppna kort. Europas väljare måste kunna avsätta de styrande i EU. Och välja in en fungerande opposition i dess ställe. Så är det inte idag. EU-parlamentet är ett pinsamt skämt.

Jag har tidigare föreslagit att vi istället för parlament borde välja en folkvald president för Europa. Denne borde utse sin EU-kommission. Europeiska rådet, med medlemsländernas regeringschefer, har sedan att anta eller förkasta presidentens förslag.

På detta sätt uppnår vi ett maktutövande med ansvarsutkrävande. För detta krävs ett nytt fördrag för EU. Ett fördrag som blir federalistiskt, men då för att i klartext begränsa den federala makten och freda medlemsländernas självbestämmande på de flesta politikområden.

Jag tror inte på en världsregering. Däremot borde varje kontinent kunna utveckla demokratiska instanser på samma sätt som EU, där man tar ansvar för att mänskliga rättigheter respekteras och att rättsstat upprätthålls.

På det sättet skulle skurkstater och diktaturer successivt försvagas och inte i längden kunna förtrycka folket.

Det viktiga med demokrati är att garantera medborgarnas frihet. Och genom att organisera flera från varandra självständiga övernationella organ på olika kontinenter finns också den viktiga individuella friheten att ”opt-out” från den egna kontinenten och flytta till en annan.

(Detta är den första av två artiklar om medborgarskapet i en global värld)