Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kallelse årsstämma 2013

Medborgarrättsrörelsen håller årlig stämma måndagen den 20 maj kl 18 på Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm.

1. Stämmans öppnande
2. Val av stämmofunktionärer
3. Kallelsens godkännande
4. Fastställande av röstlängd
5. Styrelsens årsredovisning
6. Revisorernas berättelse
7. Fastställande av resultat- och balansräkning
8. Styrelsens ansvarsfrihet
9. Fastställande av antal styrelseledamöter
10. Val av styrelseledamöter
11. Val av två revisorer
12. Val av valberedning
13. Motionsbehandling
14. Anmälningsärenden
15. Stämmans avslutande

VÄLKOMNA!
Styrelsen

Får det gå till så här?

En fastighetsägare uppför en byggnad som han fått bygglov för. Fyra år senare kräver länsstyrelsen att byggnaden rivs. Läs hela artikeln!
Bygglov stoppat – efter fyra år!

I Boken: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna (Norstedts juridik, sjunde upplagan) skildras främst de grundläggande rättsliga principer, efter vilka unionen för närvarande styrs.

Boken har skrivits av Mats Melin som är justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen och Joakim Nergelius som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet samt docent i komparativ rätt och europarätt vid Åbo Akademi sedan 2003.

Det har tidigare förelegat sex upplagor av denna bok med Mats Melin och Göran Schäder som författare. Författarduons samarbete avbröts tragiskt när regeringsrådet Göran Schäder allt för tidigt gick bort 2006. Den bearbetning av texten som var nödvändig för att boken fortsatt skulle beskriva de grundläggande normerna för samarbetet inom EU, har därför inte förrän nu, varit möjlig att genomföra.

Boken som alla som intresserar sig för vad Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen egentligen innebär, ger en översiktlig framställning av grundläggande rättsliga principer efter vilka den europeiska unionen styrs. Dessa principer framträder i de grundläggande fördragen, men har i stor utsträckning kommit att utvecklas genom EU-domstolens praxis.

EU:s konstitution handlar också om hur makten i samarbetet mellan unionen och dess medlemsstater är fördelad, hur den enskilde medborgaren kan göra sin rätt gällande, samt hur makten delas mellan unionens institutioner.

I den sjunde upplagan av denna bok behandlas också de ändringar som tillkommit genom Lissabonföredraget samt beaktas åtskilliga avgörande från EU-domstolen. Dessutom ges en översiktlig redovisning av den nya europakten och andra förändringar på den ekonomiska politikens område.

Vad inte många känner till är att till EU-samarbetets överstatliga, federala drag hör först och främst att unionsrättsliga normer binder enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna, genom denna överstatlighet. Liksom att gemensamt beslutade regler av medlemsstaternas domstolar och myndigheter skall tillämpas, framför medlemsstaternas egna lagar.

Dessa överstatliga drag har sin grund i det förhållandet att medlemsstaterna överlåter beslutanderätt, suveränitetsrättigheter, till unionen. Staterna avstår alltså frivilligt från en del av den makt som de annars besitter och överlämnar den till gemensamt utövande i gemensamma organ.

EU har också en egen rättsordning. Men EU-rätten är vare sig statsrätt eller internationell rätt. Inte heller ger den en rättsvisande bild att beskriva den som en blandning av dessa rättsliga kategorier, även om den ärvt drag av dem båda. EU-domstolen i Luxemburg har uttryckt saken så att det tidigare EG-fördraget ”låt vara att det slutits i form av en internationell överenskommelse, utgör icke desto mindre den konstitutionella urkunden för en gemenskap som grundas på rättsstatliga principer. ”

EU-rättens företräde är nödvändigt för att säkra dess effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget, vilket är en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprungliga natur inte överflyglas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för gemenskapen som sådan sätts i fråga.

EU-domstolens betydelse kan knappast överskattas. Den har en roll som är väsentligt mer betydelsefull än vad internationella domstolar normalt har. Domstolen är även rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i EU-rätten.

Den enskilde har rätt att väcka talan mot unionens institutioner för att klandra beslut som antingen riktar sig till honom eller som annars berör honom omedelbart och individuellt. Mot en medlemsstat saknar däremot den enskilde rätt att föra talan inför EU-domstolen. Liksom i många andra sammanhang bortser domstolen här från rättsaktens form och tar i stället fasta på dess reella innebörd.

Den enskildes rätt berörs av unionens maktutövning på främst två sätt: För det första, genom de direkt tillämpliga normer som EU:s institutioner beslutar. Sådana regler binder ju enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna på samma sätt som nationellt beslutade lagar. Men han berörs också, för det andra, indirekt genom de gemensamma rättsakter vilka visserligen inte är direkt tillämpliga, men ändock ställer krav på medlemsstaterna att utfärda lagar för att uppnå ett gemensamt, mer eller mindre avgränsat mål.

I båda situationerna har den enskilde – liksom när det gäller ”rent” nationell lagstiftning – ett berättigat intresse av att maktutövningen sker med iakttagande av allmänna rättsprinciper och med hänsynstagande till grundläggande fri –och rättigheter.

Min uppfattning är att den rättssäkerhet som numera existerar, tack vare EU-rätten och via EU-domstolen, är vida överlägsen den nuvarande svenska rättskipningen. Därför hoppas jag att unionen kan bestå – även om problemen med euron och de allvarliga ekonomiska problemen för många banker och länder inom EU – som gör att de inte längre förmår att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, för närvarande överskuggar all annan diskussion inom EU.

Rättssäkerhet (legal certainty, sécurité juridique) är ett omfattande begrepp. Kärnan i EU-domstolens tillämpning av begreppet kan kanske sägas vara kravet på förutsägbarhet i lagstiftning och rättstillämpning. En förutsägbarhet som tyvärr saknas på många håll i den svenska lagstiftningen, eftersom Sverige envist håller fast vid att vi inte behöver någon Författningsdomstol i vårt land.

Det är svenska politiker, och inte domare, som genom de politiskt färgade förorden till lagstiftningen, tagit över ansvaret för hur de svenska lagarna skall tolkas i många fall jag tagit del av.

Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EU-domstolen härledas, som principen om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar liksom det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning som tillämpas i Sverige.

De rättigheter för den enskilde som EU-rätten föreskriver måste kunna göras gällande i domstol. Den enskilde ska alltså kunna föra talan om den medlemsstat i vilken han är medborgare underlåter att uppfylla de rättigheter som EU-rätten ger honom.

Rätten att inte dömas ohörd innebär en rätt för var och en att ta del av, och yttra sig över, de omständigheter som åberopas mot honom. På så sätt är den rätten också en förutsättning för att någon ska kunna utöva sin rätt till försvar.

Mats Lönnerblad

Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR)

Bokens titel: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna

Författare: Mats Melin och Joakim Nergelius

Förlag: Norstedt juridik, 2012

Civil Olydnad

Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer var  värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen.
Det är kort sagt en acceptabel metod att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven. Det anser i alla fall,  Hans  L Zetterberg,  en av författarna till boken: Våra rättigheter V Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén. (Rättsfonden, 2007)

De kallas inför domstol, kan de enligt mitt förmenande,  helt enkelt protestera genom att  utebli från förhandlingen, eller välja att protestera i domstolen och därmed få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallelser till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam)

Henrik David Thoreau inspirerades  till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil Olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som tänker göra motstånd, skriver Zetterberg. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, anser han.  Men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga konsekvenserna enligt de befintliga lagar, som de vill få avskaffade.

Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare  hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the national Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery Alabama för att hon inte reste sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats.

Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal  baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s Högsta Domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Hur ser det då ut i Sverige ?. I åtskilliga artiklar i pressen och i många av mina böcker har jag skrivit om svenska domstolar som inte bryr sig om att följa vare sig Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna eller EU-rätten.  En som säkert har påverkats av mina skriverier, är Lars Göran Nilsson från Örnsköldsvik.
Lars Göran Nilsson hade blivit dömd för skattebrott och blev inkallad till rätten för att bli dömd en gång till,  för samma brott. Till saken hör att de påstådda brotten skulle ha begåtts under åren 1999- 2001, således för  12 år sedan.
Frågan om skattemålet, oredovisade intäkter, påförda skatter och skattetillägg, är identisk med frågan i brottsmålet. Således har Nilsson dubbelbestraffats i strid mot förbudet mot dubbelbestraffning och i strid mot vad tingsrätten själv anger i domen: ”Lars Göran Nilsson är alltså i målet åtalad för andra gärningar än de för vilka han påförts skattetillägg”.

Till saken hör att Nilsson, efter att ha drivit affärsverksamhet under många år, utan några som helst anmärkningar tidigare vunnit en mellandom i Mål T 16175-98 för att han blivit förtalad i ett av bankernas register, genom Upplysningscentralen (UC), vilket gjorde att han inte längre kunde bedriva någon affärsverksamhet. I mellandomen som gick motparten UC emot, framgår att UC  ådragit sig skadeståndsskyldighet. Denna mellandom överklagades till av UC till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde  tingsrättens mellandom.

När det sedan blev huvudförhandling i samma mål fick Nilsson inte en krona i ersättning, trots att han redan vunnit i förtalsmålet. Han ålades i stället att betala alla motpartens rättegångskostnader.  Det berodde på att rättens ledamöter inte brydde sig om den erfarna och auktoriserade revisorn Karin Sandström – som vittnade till Nilssons fördel – Hennes viktiga vittnesmål beaktades inte överhuvudtaget.

Enligt min uppfattning är det ett solklart fall att de som är oskyldiga, men som ändå anklagas för oegentligheter eller dålig likviditet i bankernas olika förtalsregister, inte har någon chans att hävda sig i domstol efteråt, eftersom många domare i våra domstolar har tillgång till dessa olagliga register.

Vad innebär unionsdomstolens dom om skattetillägg och dubbel straffbarhet ?  Domen publicerades den 26 februari 2013. För att få svar på denna fråga  närvarade jag redan den 19 mars, som enda journalist och skribent i finansrätt, vid ett föredrag på Stockholms universitet där professor Ulf Bernitz redogjorde för vad domen förde med sig, och professor Joakim Nergelius som lämnade sina kommentarer från konstitutionell synpunkt.

Ulf Bernitz hade ett mycket enkelt svar. Dubbel straffbarhet tolereras inte av EU. Men det finns en enkel lösning på problemet, som lagstiftaren haft god tid på sig för att lösa, men fortfarande inte åtgärdat. Genom att slå ihop skattetillägget med brottsmålet går det ju alldeles utmärkt att komma förbi begreppet ”dubbel straffbarhet”. Men när det gäller att följa EU:s direktiv bryr sig vare sig lagstiftarna eller domstolarna att följa vad som gäller, vilket jag kunnat konstatera i många av de fall jag redan redogjort för i mina böcker.

Även den s k ”Nordeamannens försvarsadvokat tolkar domen på samma sätt till förmån för sin klient: ”en person som är dömd  att betala skattetillägg ska inte kunna dömas även för skattebrott”.

Varför begick då Lars Göran Nilsson civil olydnad genom att inte infinna sig i rätten ?  Han avvaktade EU:s dom, som skulle publiceras om några månader och bad tingsrätten att vänta på den, innan han ville infinna sig i rätten. Tingsrätten struntade helt enkelt i EU:s utslag, och  dömde Nilsson i hans frånvaro. Det skedde i närvaro av en advokat som han uttryckligen sagt att han inte ville anlita i detta mål.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) 

Allemansrätten är inskriven i grundlagen utan att vara närmare definierad. Det sätt som den skrivits in är mycket märklig. Äganderätten behandlas i Regeringsformen, 2 kap, 15 § – läs själv:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Kungorelse-1974152-om-beslu_sfs-1974-152/#K2

De två första styckena behandlar äganderätten på ett korrekt och bra sätt. I fjärde stycket införs ”allemansrätten” som där får en helt överordnad roll över de två¨första styckena. Enligt vårt förmenande så är denna skrivning helt oacceptabel särskilt när man inte har definierat allemansrätten.

Hur skall man då definiera allemansrätten? Varför inte snegla på hur ett grannland har löst detta:

Islands allemansrätt

”Det har funnits stadganden om allemansrätt i isländsk lag sedan ”urminnes tider”. I Jónsbok från 1281 finns flera stadganden om allmänhetens rätt på andras egendom och några av dem gäller ännu. Dagens reglering är spridd i flera lagar.

Man skiljer dels på privat mark och mark i folkets ägo, dels på odlad och icke-odlad mark. Huvudregeln är att ägaren av privat mark har all nyttjanderätt, t.ex. bete, fiske och vatten, men det finns flera undantag. Folk har rätt att vistas på icke odlad mark utanför bebyggelse utan särskilt tillstånd, men markägaren kan begränsa den rätten genom att hägna in område och genom skyltning förbjuda tillträde. På odlad mark krävs tillstånd till tillträde.

Cyklister och ryttare ska följa vägar och stigar så långt möjligt. Tillfälligt bete är tillåtet på icke-privatägd mark, men kräver tillstånd på privat mark.

Rätten att tälta på icke-odlad mark i bebyggda områden är begränsad till en natt och högst två tält, såvida inte markägaren förbjudit tältning helt.

Bär- och blomplockning m.m. förutsätter ägarens tillstånd på privatägd mark(detta följs dock inte i praktiken), men är tillåten i övrigt, såvida fridlysning inte skett.”

Det måste till ett skydd för äganderätten och en rimligare avvägning mellan allemansrätt och äganderätt. Nuvarande tingens ordning är inte acceptabel.

Frihetsportalen skriver Mats Jangdal under rubriken ”Lagens väktare”:

Det sägs att skillnaden mellan svensk och fransk mentalitet är den att i Frankrike är allt tillåtet som inte uttryckligen är förbjudet, medan det i Sverige är tvärtom, allt är förbjudet som inte uttryckligen är tillåtet. Det kan låta lustigt men är det inte på minsta vis. Frihetsälskande amerikaner och de är många, brukar hänvisa till sin konstitution, “We the People” har av effektivitetsskäl lånat ut rätten att verkställa vår vilja. De politiska besluten ska vara de som folket vill se och tillåter. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Därför ägnas i USA en stor del av den politiska energin åt att lura på folket beslut som politikerna eller andra intressen vill ha. Supreme Court har en viktig funktion att fylla. I Sverige behöver de inte luras, de kör bara över oss.

Den avgörande skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Frankrike och USA å den andra, är förmodligen de revolutioner dessa länder, men inte Sverige, genomlevde på 1700-talet. Man kan rent av utvidga perioden och dess innehåll till 1600-talet till och med 1800-talet när båda länderna upplevde perioder med intensiv politisk-filosofisk debatt och blodiga inbördeskrig. Det gjorde inte Sverige. Vår transition från envälde till demokrati har inte genomlidit vare sig samma debatt eller våldsamheter. Positionerna och principerna har inte mejslats fram på samma smärtsamma sätt, vilket inte heller lett till samma klarsyn om vad det ena eller andra innebär.

En av de grundläggande principerna för alla civilisationer med bofast befolkning är äganderätten. Den har varit nedtecknad i lag i sådana samhällen de senaste fyra årtusendena. Även Sverige har haft starkt skydd för äganderätten, även om det varierat över tid. Men nu är det nog svagare än någonsin.

Många svenskar, även skolade jurister, myndighetspersoner och även våra lagstiftande riksdagsledamöter betraktar äganderätten som en resträtt, det som blir kvar när det allmänna eller andra intressen fått sina anspråk tillgodosedda. Detta är en oerhört allvarlig försämring av rättstryggheten i landet. Stora delar av detta är ett resultat Axel Hägerströms “spökhus”.

Det som tillkommit på senare år är den gröna rörelsen och intrinsikalismen. Vi har gått från en rättsordning och filosofisk principiell hållning där människan, både som individ och kollektiv står över naturen (antropocentrism), till en ordning där människan skall tvingas underkasta sig allehanda vidskepelser om Gaia, hållbar utveckling, biologisk mångfald, klimatneuroser och annat (biocentrism).

När dessa gröna stollerier konfronterar ett redan svagt egendomsskydd blir skyddet i praktiken utraderat. Varje irrationellt infall kan tas till intäkt för att angripa äganderätten, all egendom kan konfiskeras för något inbillat högre ändamål. Hur står det till med kunskapen om äganderättens fundamentala betydelse för såväl civilisation som demokrati och rättsstaten? Det frågar man sig ibland när man ser hur den ena paragrafen efter den andra adderas till lagtext och förordning. Var och en motiverad med den goda viljan, men inte någon med insikt eller omtanke om äganderättens fundamenta.

Äganderätten skyddas inte av vare sig våra lagstiftande eller rättskipande församlingar. De lever i villfarelsen att den skulle vara en resträtt. Men sanningen är att historiskt är det endast de som varit ägare av mark eller andra fastigheter av betydelse som haft rösträtt eller annan representation, så deras rättigheter och vilja kunnat beaktas.

Det är alltså dessa ägare som medgett vissa rättigheter till andra. Men att markägarna därigenom gått med på att få sina rättigheter beskurna och till och med skulle medgett att övriga medborgare har rätt att medelst majoritetsbeslut frånta markägarna än mer av rätten till sitt ägande är en myt och en lögn. Detta måste med kraft tillbakavisas och argumenteras emot. Inte minst vittnar skrivningarna i EKMR (som numera även är svensk lag) om en internationell kontinuitet i vårdandet av äganderätten. Detta måste belysas bättre i den svenska debatten.

Det är skrämmande när våra politiker inte förstår hur den goda viljan, mot andra intressen än de som nämns i grundlagen, i förlängningen blir de små stegen in i tyranniet. Vi behöver en renoverad grundlag, en riktig konstitution och en författningsdomstol. För att riktigt återfå kontroll på våra egna lagar skulle vi dessutom behöva lämna både EU och FN.

Vare sig politiker eller personer inom myndigheter och rättsväsende är intresserade av att fundera och resonera kring dessa frågor. Jag hävdar dock att även våra politiker kan välja att debattera principerna för formulering och tillämpning av våra lagar. De är inte tvingade av några formella skäl att avstå. De kanske rent av är skyldiga att delta i en sådan debatt?

Har du känt dig överkörd av myndigheterna? Lönar det sig att kämpa? Eller skall man akta sig för att stöta sig med makten och istället vara en underdånig medborgare?

Vad gäller i den svenska rättsstaten? Med grundlagen 1809 stadfästes principen om maktdelning, varefter individens rätt stärktes steg för steg under 1800-talet.

Senare lanserade uppsalaprofessorn Axel Hägerström sin filosofi: Individen har inte några naturliga rättigheter utan bara sådana som en stat formulerar i sina lagar och som staten har makt att upprätthålla. Då kan staten också inskränka dem i ”det allmännas intresse”. Lagarna är instrument för statens maktutövning.

Denna filosofi anammades av tidens socialistiska rörelser inklusive en falang inom den svenska socialdemokratin. Denna drev igenom en fullständig omvälvning av grundlagens rättsprinciper i omarbetningen 1976. Då upphävdes maktdelningen och all makt lades hos riksdagens majoritet.

Dagens offentliga tjänstemän är naturligen präglade av denna förutsättning. Många ser sin uppgift mer som att styra och kontrollera medborgaren snarare än att betjäna honom. Detta har blivit särskilt tydligt i behandlingen av bygglov och miljötillstånd, ex.vis dispenser på strandskyddat område. Markägare kan känna sig berövade rätten till sin egen mark, därför att den skall vara ”allemansrättsligt tillgänglig”.

Det finns då individer som av uppfostran och personlighet framhärdar i att rättvisa skall skipas i deras eget fall och inte inser att byråkratin förväntar sig att de skall ge sig och underordna sig det föregivna samhällsintresset.

Att ta strid kräver tålamod och resurser men ger resultat. Ett bra exempel är kraven från Ägarfrämjandet att ta bort uppenbarhetsrekvisitet och att ersättningarna vid expropriation skulle bli generösare. Läs om detta i en utmärkt artikel på dess hemsida:

http://www.agarframjandet.se/2007/09/

Artikeln skrevs 2007. Även MRR krävde att uppenbarhetsrekvisitet skulle tas bort ur grundlagen, efter som det lade all makt hos riksdagens majoritet. Det blev fallet i den nya grundlagen 2010. Då hade även lagen om expropriation ändrats, så att båda kraven blev tillgodosedda. Det går alltså att få ändringar till stånd, men man får ta det stegvis och ha tålamod. Att strunta i äganderättens hantering får inte vara en option. Den är alltför viktig för att styras av folk som inte respekterar den.

Redan 1952 skrev Sverige under Europakommissionens Konvention om de Mänskliga Rättigheterna, EKMR, som således är överordnad de svenska lagarna. Den utgår från att varje individ har okränkbara naturliga rättigheter, alltså helt motsatt Hägerströms filosofi och socialistiska uppfattningar. Den ger starkt skydd för såväl hemfrid som äganderätt.

Vi anser att de svenska lagarna måste omarbetas så att de blir förenliga med EKMR.

Vem var Hägerström? Om honom och det arv han lämnat efter sig framgår av Zarembas artikel ”Hägerströms spökhus”: http://mrr.se/nrs/hagerstroms_spokhus.htm

Bengt Holmgren

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.