I Sverige skulle vi behöva en lika omfattande och spännande debatt om juridisk filosofi som finns i USA. Där ställs ofta de viktigaste politiska förslagen som behandlas i kongressen, mot konstitutionens grundlagar.
Senaste exemplet är president Barack Obamas sjukvårdsreform. Den är kontroversiell, men röstades igenom kongressen och har antagits som lag. I Sverige skulle frågan därmed vara avgjord. Så är det inte i USA.
Obamas sjukvårdslag kräver att alla medborgare ska skaffa sig en sjukvårdsförsäkring.
Många anser att det är ett tvång som strider mot grundlagen.
Därför har sjukvårdsreformen överklagats i domstol. Snart kommer Högsta domstolen med största sannolikhet att behandla frågan om reformen strider mot konstitutionen och därför inte får genomföras.
I Sverige anses det strida mot demokratin att en domstol kan upphäva en lag som riksdagen beslutat om. Men det är en alltför snäv syn på demokrati. För att ett samhälle ska anses leva upp till demokratiska ideal måste ett antal mänskliga fri- och rätigheter uppfyllas. Dessa rättigheter får inte stå och falla med majoriteten i riksdagen. De måste stå över tillfälliga majoriteter.
Det är därför grundlagar finns i demokratiska länder.
Men vad är vitsen med grundlagar om ingen ser till att upprätthålla dem?
I USA tar man konstitutionen på högsta allvar. Högsta domstolens nio domare har högre prestige och respekt än politiker i kongressen. Även större respekt än den sittande presidenten. Skälet är att de har i uppgift att granska politikerna och se till att konstitutionen inte överskrids.
Även om sjukvårdsreformen av många anses vara Barack Obamas största bedrift, kan den alltså få tummen ner av Högsta domstolen, och då är reformen olaglig.
Inför denna viktiga process diskuterar medierna hur domstolen kan komma att agera. I magasinet New Yorker skriver man om den svarte domaren Clarence Thomas, som går i spetsen för en snäv tolkning av hur politiker får inskränka medborgarnas friheter: Will Clarence and Virginia Thomas succeed in killing Obama’s health-care plan?
Artikeln är anmärkningsvärd eftersom New Yorker räknas till de medier som lutar ut vänster och som ofta brukar gå till personangrepp på högerinriktade beslutsfattare som domare Thomas. Efter att klaga på att hans fru är politiskt engagerad (något man inte annars brukar se som en nackdel för vänsterpolitikers partners), medger man att Thomas är en framstående juridisk tänkare som omformat amerikansk politik på många områden.
Den initierade politiske kommentatorn Michael Barone kommenterar New Yorkers långa artikel i National Review: Obamacare and the Jurisprudence of Clarence Thomas.
När krav på vapenförbud förts fram och röstats igenom i delstater har Thomas visat att sådant förbud inskränker medborgarnas frihet på ett sätt som konstitutionen förbjuder. Han har också påpekat att vapenförbud tidigare använts för att inskränka svartas frihet. Därmed har visat att vapenförbud är i strid mot konstitutionen, och fått domstolen med sig.
Barone avslutar sin artikel så här:
[New Yorker] bryter mot modet på vänsterkanten, om att utmåla Thomas som en intellektuell lättviktare … Istället beskriver han Thomas som brilliant och redo att — vilket är presidentens mardröm — utmana och sänka sjukvårdsreformen, Obamacare.
Kongressen har aldrig förut antagit, och domstolen har aldrig godkänt, en lag som kräver varje individ att köpa en kommersiell produkt, så som Obamacare gör. I detta fall är det Obama och demokraterna, inte Clarence Thomas och de domare som följer hans juridiska analys, som bryter mot traditionen.
Tänk om vi i Sverige kunde få en liknande diskussion om var politikens gräns går i relation till medborgarnas frihet. Det skulle vi behöva!
