FRA-lagen: efter politikerbeslut följer juridisk prövning

Den hårt kritiserade lagen om signalspaning i kabel — en verksamhet som ska utföras av Försvarets Radioanstalt, FRA, vars uppgift sedan andra världskriget varit att signalspana i etern — har antagits av Sveriges riksdag.

Medborgarrättsrörelsen instämmer i att denna spaning är ett allvarligt intrång i den personliga integriteten och att sådan kränkning endast får ske i för rikets säkerhet ytterst allvarliga fall av yttre hot.

Denna avvägning bör inte utföras av den verkställande makten, alltså politiker. De är part i målet och har en vilja att få ut så mycket information som möjligt. Bara en Författningsdomstol, med hög auktoritet inom den dömande makten, kan utgöra ett i hela folkets ögon trovärdigt kontroll- och granskningsuppdrag.

Vi menar att FRA-lagen bara har tagit första steget i konstitutionell mening. Den verkställande maken, regeringen, har förelagt sitt förslag till den lagstiftande makten, som numera är en del av den verkställande. I FRA-frågan blev detta tydligt när partiföreträdarna i regeringen tvingade partikollegor i riksdagen att följa regeringens order. Riksdagen utövar ingen fristående kontrollmakt gentemot regeringen.

Därför är det viktigt att Sverige får en från partisystemet i regering/riksdag oberoende kontrollmakt.

Om Sverige ska vara en rättsstat att räkna med, måste maktdelning återupprättas.

FRA-frågan illustrerar tydligt detta behov.

Det är just i känsliga avvägningar mellan två viktiga men motstridiga värden som maktdelning tjänar ett omistligt värde för att staten ska kunna åtnjuta medborgarnas förtroende.

Vi förutsätter att Grundlagsutredningen föreslår och att Sverige inför en sådan författningsdomstol.

Till dess finns trots allt vissa juridiska vägar att pröva FRA-lagen mot de mänskliga rättigheterna, vilket Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, jurister vid Centrum för Rättvisa, påtalar i debattartikel i Expressen: Vi ses i domstol, regeringen.

Gunnar Strömmer intervjuas också i Svenska Dagbladet, Nu tar den juridiska aktivismen vid. Där säger han:

– Det ska väldigt mycket till för att en hel lag ska strida mot Europakonventionens rättighetsskydd, konstaterar han. Vad som är mer angeläget just nu är den potential av kränkningar som själva tillämpningen av lagen rymmer i det enskilda fallet.

– Europakonventionen kräver att varje kränkning av skyddet för korrespondensen ska stå i proportion till ändamålen. Det innebär att varje enskilt ingrepp ska vara nödvändigt. Om det finns mindre ingripande medel för att uppnå samma mål, ska de istället användas. Och eftersom proportionaliteten ska uppnås i varje enskild övervakningsåtgärd, är kraven ganska högt ställda.

Dessutom ställer Europakonventionen krav på de ändamål som rättighetskränkningen grundar sig på. I ljuset av det kan det ställa till problem att syftet med signalspaningen är så vitt formulerat i förarbetena till FRA-lagen.

– Tidigare har vi haft en snävare definition av vad som är en fråga om nationell säkerhet. I propositionen till den nya lagen nämns däremot valutarisker och ekologisk balans som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om de ändamålen kan motivera övervakning i det enskilda fallet.

Medborgarrättsrörelsen har inte agerat mot att riksdagen antar FRA-lagen eftersom Lagrådet, landets högsta jurister, konstaterat att lagen ligger inom ramen för både svensk grundlag och Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men det är som Strömmer påpekar först när lagen trätt ikraft som den kan testas i praktiken.

Och det är när lagar väl införts som det verkliga rättssäkerhetsarbetet börjar.

Många missuppfattar saken och tror att politikerna har sista ordet. Så ska det inte vara i en rättsstat. Domstolarna ska kunna pröva lagstiftningen mot högre rätt och utveckla praxis. I Sverige är detta i praktiken omöjligt pga uppenbarhetsrekvisitet. Också denna regel måste Grundlagsutredningen rätta till genom att avskaffa denna underliga och för Sverige unika regel.

Medborgarrättsrörelsen har sedan 1974, med regeringsrådet Gustaf Petrén som initiativtagare, arbetat för att stärka konstitutionen så att Sverige blir en rättsstat som kan överpröva politikernas beslut. Främsta symbolen för detta är införandet av en Författningsdomstol.