Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

USA:s Högsta domstol har just avslutat vårterminen och lagt fram sina domslut. Om dessa blir det, som vanligt, en omfattande samhällsdebatt. Domsluten ses som historiska och viktiga milstolpar i uttolkningen av vad det amerikanska samhället står för.

Tänk om vi hade samma filosofiska och politiska diskussion om domstolsutslag i den svenska Högsta domstolen. Då skulle vårt samhällsliv bli lite vidare och lite djupare. Politiska beslut i riksdagen om lagar och regler är en sak. Sedan bör i ett civiliserat samhälle en juridisk prövning träda in om huruvida politikernas lagstiftning överensstämmer med grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter.

Det gäller den nu omdiskuterade FRA-lagen, men också all annan lagstiftning. Det är när lagarna tillämpas som människor kan komma i kläm. Och det är då domstolarna ska reda ut vad som gäller i praktiken.

Politik är inte bara ideologi, det är också praktik i vardagen där människors öde påverkas. Det är omöjligt att i förväg veta hur en lag påverkar människor i varje tänkbart läge. Därför måste lagar testas och prövas – håller de? Uppfyller de avsett syfte? Blir bieffekterna så stora att fördelarna inte längre överväger?

Det är också till detta vi har rättsstaten – inte bara till att hantera brottsliga handlingar.

För varje amerikan är det självklart. Men svenskar, från vänster till höger, har inte denna dimension med i sin samhällssyn. Det är beklagligt.

Här nedan bifogas några länkar till artiklar om amerikanska Högta domstolens beslut våren 2008, och den debatt som dessa domslut skapar. Domstolen har till exempel avvisat president Bushs och kongressens lag om Guantanamo-fångarna, man har upprätthållt medborgarnas rätt att bära vapen, avvisat dödsstraff för våldtäkt mm.

Los Angeles Times i Supreme Court blocs rarely wavered, Associated Press i Summaries of leading Supreme Court rulings, Washington Post i Guns for Safety? Dream On, Scalia och A Win by McCain Could Push a Split Court to Right, Miami Herald i Obama praises Supreme Court Guantánamo ruling. Se New York Times temasida om Högsta domstolen. Se kvalificerad blogg om Högsta domstolens beslut: ScotusBlogg.

Read Full Post »

Den hårt kritiserade lagen om signalspaning i kabel — en verksamhet som ska utföras av Försvarets Radioanstalt, FRA, vars uppgift sedan andra världskriget varit att signalspana i etern — har antagits av Sveriges riksdag.

Medborgarrättsrörelsen instämmer i att denna spaning är ett allvarligt intrång i den personliga integriteten och att sådan kränkning endast får ske i för rikets säkerhet ytterst allvarliga fall av yttre hot.

Denna avvägning bör inte utföras av den verkställande makten, alltså politiker. De är part i målet och har en vilja att få ut så mycket information som möjligt. Bara en Författningsdomstol, med hög auktoritet inom den dömande makten, kan utgöra ett i hela folkets ögon trovärdigt kontroll- och granskningsuppdrag.

Vi menar att FRA-lagen bara har tagit första steget i konstitutionell mening. Den verkställande maken, regeringen, har förelagt sitt förslag till den lagstiftande makten, som numera är en del av den verkställande. I FRA-frågan blev detta tydligt när partiföreträdarna i regeringen tvingade partikollegor i riksdagen att följa regeringens order. Riksdagen utövar ingen fristående kontrollmakt gentemot regeringen.

Därför är det viktigt att Sverige får en från partisystemet i regering/riksdag oberoende kontrollmakt.

Om Sverige ska vara en rättsstat att räkna med, måste maktdelning återupprättas.

FRA-frågan illustrerar tydligt detta behov.

Det är just i känsliga avvägningar mellan två viktiga men motstridiga värden som maktdelning tjänar ett omistligt värde för att staten ska kunna åtnjuta medborgarnas förtroende.

Vi förutsätter att Grundlagsutredningen föreslår och att Sverige inför en sådan författningsdomstol.

Till dess finns trots allt vissa juridiska vägar att pröva FRA-lagen mot de mänskliga rättigheterna, vilket Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer, jurister vid Centrum för Rättvisa, påtalar i debattartikel i Expressen: Vi ses i domstol, regeringen.

Gunnar Strömmer intervjuas också i Svenska Dagbladet, Nu tar den juridiska aktivismen vid. Där säger han:

– Det ska väldigt mycket till för att en hel lag ska strida mot Europakonventionens rättighetsskydd, konstaterar han. Vad som är mer angeläget just nu är den potential av kränkningar som själva tillämpningen av lagen rymmer i det enskilda fallet.

– Europakonventionen kräver att varje kränkning av skyddet för korrespondensen ska stå i proportion till ändamålen. Det innebär att varje enskilt ingrepp ska vara nödvändigt. Om det finns mindre ingripande medel för att uppnå samma mål, ska de istället användas. Och eftersom proportionaliteten ska uppnås i varje enskild övervakningsåtgärd, är kraven ganska högt ställda.

Dessutom ställer Europakonventionen krav på de ändamål som rättighetskränkningen grundar sig på. I ljuset av det kan det ställa till problem att syftet med signalspaningen är så vitt formulerat i förarbetena till FRA-lagen.

– Tidigare har vi haft en snävare definition av vad som är en fråga om nationell säkerhet. I propositionen till den nya lagen nämns däremot valutarisker och ekologisk balans som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om de ändamålen kan motivera övervakning i det enskilda fallet.

Medborgarrättsrörelsen har inte agerat mot att riksdagen antar FRA-lagen eftersom Lagrådet, landets högsta jurister, konstaterat att lagen ligger inom ramen för både svensk grundlag och Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men det är som Strömmer påpekar först när lagen trätt ikraft som den kan testas i praktiken.

Och det är när lagar väl införts som det verkliga rättssäkerhetsarbetet börjar.

Många missuppfattar saken och tror att politikerna har sista ordet. Så ska det inte vara i en rättsstat. Domstolarna ska kunna pröva lagstiftningen mot högre rätt och utveckla praxis. I Sverige är detta i praktiken omöjligt pga uppenbarhetsrekvisitet. Också denna regel måste Grundlagsutredningen rätta till genom att avskaffa denna underliga och för Sverige unika regel.

Medborgarrättsrörelsen har sedan 1974, med regeringsrådet Gustaf Petrén som initiativtagare, arbetat för att stärka konstitutionen så att Sverige blir en rättsstat som kan överpröva politikernas beslut. Främsta symbolen för detta är införandet av en Författningsdomstol.

Read Full Post »

Efter artikeln som återges i förra bloggkommentaren publicerades i Helsingborgs Dagblad (2/6) ett svar i tidningen, som återges här i sammandrag:

NEJ TILL DOMARMAKT

I insändaren pläderar Sture Åström för en författningsdomstol och vänder sig mot att den socialdemokratiske riksdagsmannen Morgan Johansson motsätter sig en sådan.

Åströms huvudargument är att den skulle utgöra ett skydd mot rättsövergrepp från politiker. Det kan man ju säga att den kan bli, men den skyddar dig inte mot rättsövergrepp från jurister. Vem skall skydda oss från dessa?

Som jag uppfattar Åström vilar hans insändare på uppfattningen att jurister skulle vara opolitiska och att de inte tolkar lagarna utan sidoblickar på vårt samhälle. Men detta är en felsyn då det inte finns någon som står fri från att vara påverkad av vårt samhälle och de föreställningar och värderingar som är förshärskande.

Förslaget om författningsdomstol är en del i den antipolitiska trend vi har sett de senaste decennierna som vill bakbinda politikernas möjlighet att styra landet. Införandet av domarmakt är samma spår som en del ekonomer är inne på när de kräver expertråd som skall ha rätt att överpröva de beslut som folk-valda politiker fattar i riksdagen.

Nej, vi skall ha vare sig domarmakt eller expertmakt ty till skillnad från jurister och experter kan vi avsätta dessa. I stället skall vi slå vakt om våra möjligheter att via valen påverka hur vi vill att vårt samhälle skall utvecklas och på detta sätt utveckla demokratin. Ett sätt att göra detta är att återgå till treåriga eller allra hjelst tvååriga valperio¬der. På detta sätt skulle folkviljan bättre slå igenom i den förda politiken . . .

Det räcker att blicka på EU för att få argument för varför vi inte ska acceptera att tjänstemän och jurister ska ha rätt att övertolka våra lagar. Laval-domen där EU-domstolen inte acceepterar svensk lagstiftning är ett exempel. Andra exempel är hur EU-domstolen bestämmer vår alkoholpolitik.

Jan Fredriksson
Helsingborg

Styrelseledamoten i MRR, Sture Åström, replikerade i Helsingborgs Dagblad (8/6):

DEMOKRATIN VILAR PÅ MAKTDELNING

Det gläder mig att Jan Fredriksson ser grundlagen som så viktig att han vill debattera den. Det beslut om en ny version, som riksdagen skall ta nästa år, torde vara ett av de allra viktigaste be-sluten under denna mandatperiod. Tyvärr behandlas frågan ganska sällan i den offentliga debatten. Det gör det så mycket viktigare att vi medborgare diskuterar den medan den ännu kan påverkas, innan riksdagen tagit sitt beslut.

Jan Fredriksson har en realistisk skepsis mot beslutsfattare. De är alla människor med fel och brister. Det gäller såväl domare som politiker.

Men han tar totalt miste på den makt en författningsdomstol skul-le ha. Den ska bara konsekvent och rättssäkert tolka den grundlag som politikerna skapat. Och dess utslag kan överprövas av politi-kerna genom att ändra grundlagen. I det fallet måste emellertid två riksdagar fatta likalydande beslut med ett val emellan. Därmed utgör väljarna högsta instans. Precis som Fredriksson önskar.

Domare i författningsdomstolen skall givetvis tillsättas av riksda-gen eller ex.vis dess konstitutions-utskott. Genom att kräva mycket stor majoritet för kandidaternas utnämning, säkerställer man att domarna inte har någon besväran-de politisk lutning. Givetvis väljer man bland kandidater med meriter från många år av kvalificerad tjänst. Fredrikssons oro för makt-missbruk är då oberättigad. Det finns inget säkrare alternativ.

Han förutsätter istället att riks-dagens majoritet skall styra utan hämningar. Det ger just utrymme för politiskt snedvridna tolkningar av grundlagen. Vi har sett att de lett till rena maktövergrepp, varav jag nämnde några i mitt första inlägg. Det är inte demokrati. Det är Majoritetens Diktatur.

En sund demokrati förutsätter mer än att man kan avsätta de styrande i allmänna val. Den måste skydda minoriteter från övergrepp av majoriteten.

Erfarenhetsmässigt fungerar det bäst med maktdelning. Riksdagen stiftar våra lagar. Regeringen skö-ter statens rullande affärer. Dom-stolarna dömer konsekvent och rättssäkert enligt gällande lagar.

Det senare måste även gälla grundlagen, för vilket vi då behöver en författningsdomstol. Den fäller sina utslag oberoende av tillfälliga politiska strömningar.

Den garanterar därmed att politi-kerna håller vad de lovat, när de betraktat något så viktigt, att de skrivit in det i grundlagen. Det önskar nog de flesta väljare.

Sture Åström
Helsingborg

Utöver repliken i tidningen gör Sture följande kommentar till insändare av Jan Fredriksson:

Med hänsyn till pressens ständiga brist på spaltutrymme har jag i min replik bara tagit upp huvudfrågan, författningsdomstolen. Ett par andra synpunkter förtjänar bemötande.

Det mest anmärkningsvärda är egentligen frånvaron av insändare från det annars så flitiga politiska etablissemanget i tidningens spridningsområde, Helsingborg, Ängelholm och Landskrona med kranskommuner. Grundlagen är tydligen en känslig fråga i alla partier. Jag har noterat att många etablerade politiker anser sig okunniga i ämnet.

Fredriksson vill gärna ha mandatperioder på tre år eller ännu hellre på två år, för att väljarna skall kunna avsätta politiker, så att folkviljan kan ”slå igenom” snabbare. Han menar också att avsikten med ändringen från tre till fyra år var att ”göra det svårare för folkets röst”. Det är en total missuppfattning.

När en ny regering tillträder i oktober år noll, ligger redan en budget, som beslutats under den förra mandatperioden och gäller till juli år ett. Under den tiden kan bara mycket få och enkla ändringar av den föregående regeringens politik göras.

Förarbetet till nästa budget, den fram till juli år två, är också till stor del klart. Endast måttliga ändringar kan göras i den föregående regeringens politik. För mer genomgripande reformer behöver den nya regeringen tillsätta utredningar, vilket i praktiken blir först under våren år ett. En sådan behöver vanligen c:a ett år för att lägga fram en rapport med förslag till åtgärder. Den kommer således våren år två. Rapporten skall ut på remiss till myndigheter och intresseorganisationer. De bör få åtminstone ett halvår på sig. Då närmar sig julen år två.

Sedan måste partierna diskutera förslag och remissyttranden, vilket betyder att riksdagen kan besluta först under våren år tre. De lagändringar som görs betyder ofta att myndigheter och berörda företag måste göra vissa omställningar, vilket kan ta ett halvår. Således kan de nya lagarna ibland börja gälla först från januari år fyra. Innan myndigheternas agerande märkts bland allmänheten kan det gå ytterligare något år.

När valet kommer i september år fyra, har den nya regeringens politik bara till en del visat sig i verkligheten. Skulle valet hållas år tre, skulle väljarna bedöma politiken på felaktiga grunder.

Ändringen av mandatperiodernas längd gjordes för att väljarna skulle kunna göra mer korrekta bedömningar av den förda politikens resultat.

Vissa förlopp har ännu längre reaktionstid. En konjunkturcykel kan ta fem à åtta år. Det är den tid det minst tar att bedöma effekterna av räntepolitiken. Dess uppgift är att bevara valutans värde, d.v.s. hålla inflationen låg. Det är mycket viktigt att denna ”måttstock” på alla realvärden inte töjs som ett gummiband. Därför har riksdagen i full demokratisk anda befullmäktigat Riksbanken att svara för räntepolitiken. Experterna som sköter jobbet tillsätts demokratiskt av riksdag och regering.

Ibland anförs ränteändringars kortsiktiga inverkan på arbetslöshet som ett skäl för direktstyre av regeringen. All erfarenhet visar emellertid att på lång sikt blir arbetslösheten värre om valutans värde blir osäkert. Därför innebär kampen mot arbetslöshet att kampen mot inflation måste genomföras utan kortsiktiga sidoblickar.

Read Full Post »