Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

Frågan som ingen vill äga

Borås Tidning skriver i dagens ledare, Frågan som ingen vill äga:

Man kunde önska att ägarfrågorna debatterades mer intensivt, särskilt i valrörelsetider. Oftast får det ekonomiska utfallet för bestämda grupper större plats än ideologiskt laddade tal om frihet och rätten till ägande.

Höjer man blicken något från siffertabellerna är det nämligen tydligt att ett starkt ägande är en viktig förutsättning för utveckling och välstånd. Det är en sanning som inte bara gäller för utvecklingsländerna utan även för Sverige.

Detta med anledning av en rapport som tankesmedjan Captus presenterat, Riksdagspartierna har övergett sin ägarpolitik:

Rapporten visar att samtliga riksdagspartier tillskriver ägarpolitik stor betydelse i sina politiska program. Emellertid bedriver riksdagspartierna debatt kring ägarpolitik i förvånansvärt liten utsträckning. När väl ägarpolitik berörs av riksdagspartierna, är det ofta kopplat till strider kring kommunalt ägande.

– Under den studerade tremånadersperioden mellan den första maj till den första augusti återfanns endast 88 artiklar där någon av riksdagspartiernas företrädare bedrev debatt relaterat till ägande. Exempelvis kan det handla om huruvida kommunen i Åtvidaberg ska äga en lada eller om Kinda kommun ska äga en villa, säger Christofer Pihl, civilekonom och verksam vid Tankesmedjan Captus.

Här behöver vi i Medborgarrättsrörelsen hjälpa till att lyfta de principiella aspekterna på ägandet.

Read Full Post »

Ledaren i det nya numret återges här:

2 juni 2010 röstade riksdagen en första gång för att anta grundlagsändringar, utan att en enda tidning skrev om det. Några dagar tidigare höll riksdagen debatt om regeringens proposition ”reformerad grundlag”. Få deltog.

Här tar riksdagen ställning till de största grundlagsändringarna på 35 år.

Men hur är intresset för debatten? Noll bland journalister. Nära noll också bland riksdagsledamöterna. Bara elva röster hördes från talarstolen. Bara en i partiledarkretsen — miljöpartispråkröret Peter Eriksson.

Det är skandal att svensk politik inte lägger större vikt vid vår konstitution. Det bevisar att Sverige är en svag rättsstat, utan det intellektuella engagemang och moraliska patos som krävs för att garantera rättssäkerheten.

Juridisk filosofi
I juridiska diskussioner skärskådas viktiga politiska värderingar. Hur ska rättvisa tolkas? Diskussion är levande i Amerika. Varje termin blir det stor diskussion om Högsta domstolens beslut. Och jag gillar den meritokrati som utvecklas i en sådan miljö. Utsökta juridisk-filosofiska utläggningar respekteras, avsett om man håller med eller inte.

På det sättet höjs kompetensen kring juridiken hos alla—även journalister och allmänhet. Helt i linje med MRR:s syn på medborgarens roll och makt.

Medborgaren är ingen undersåte, utan en aktiv aktör som formar samhället. Då ska man, utöver ansvar för sina egna handlingar, också ta ansvar för hur makten fördelas och utformar principerna som styr rättsstaten.

Här vill jag därför passa på att ge några av mina tankar om maktdelning, monarki och direktvald statsminister.

Demokrati kontra maktdelning
Tyvärr tar inte grundlagsutredningen upp de mest grundläggande aspekterna på en konstitution. När jag läst Mats Svegfors bok om Hjalmar Hammarskjöld i bokboxen Sveriges Statsministrar under 100 år (Bonniers), slås jag av hur spännande diskussionerna var på 1910-talet, då parlamentarism och rösträtt segrade över kungamakt och maktdelning.

Vi har fått lära oss att den striden enbart handlade om att vara för eller emot allmän rösträtt. Det är fel.

Professorn i folkrätt, Hjalmar Hammarskjöld, var ingen ”aktivist” till förmån för enväldig kungamakt. Ändå sågs hans regering 1914-1917 som en kungaministär.

Skälet var att Hammarskjöld försvarade 1809 års regeringsform, som byggde på maktdelning. Inte lika elegant som den Amerikas, men där fanns ändå åtskillnad mellan den exekutiva (kungen) och den lagstiftande (riksdagen) makten.

Hammarsköld försvarade denna åtskillnad. Svegfors skriver: ”Men också för högerpragmatikern var maktdelningen med stark kungamakt fundamental för samhällsåskådningen.”

Hammarskjöld funderade på att agera ”kampregering”, vilket Svegfors definierar så här: ”Kampregeringen tänktes sluta upp med att kompromissa vänsterut och försvara den självständiga regeringsmakten i konflikt med riksdagens universella maktanspråk.”

Vid sidan om rösträtten handlade det om riksdagen skulle vara allenarådande, eller om statens olika grenar skulle vara separerade från varandra.

Från liberaler och socialister var stärkt makt för riksdagen, alltså parlamentarism, vägen att mota bort de gamla etablissemangen från köttgrytorna.

Men även om denna strategi var effektiv på kort sikt, är frågan om inte en hel del för medborgarna viktiga värderingar kastades ut med badvattnet när maktdelningsprincipen övergavs.

Statens roll blev därmed betydligt starkare. Staten blev en enda aktör i Sverige. Inte som i USA, där presidenten och kongressen är oberoende av varandra, och därtill underställda Högsta domstolens uttolkningar av konstitutionen.

Den ständiga kampen om jurisdiktion mellan federal och delstatlig nivå i USA förstärker än mer medborgarnas rättssäkerhet, eftersom staten inte är EN aktör som kontrollerar alla ordningsmaktens verktyg.

Kort sagt: USA kan aldrig bli en diktatur. Men Sverige kan vid ett enda riksdagsval rösta fram en majoritet som avskaffar det mesta, och genom seger i ett andra riksdagsval, avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter.

Monarkins kontinuitet
Principiellt skulle jag aldrig föreslå införandet av ett ämbete som går i arv. Men monarkin är etablerad i Sverige sedan tusentalet år.

Och monarkin uppfyller en helt central aspekt i varje fungerande konstitution: kontinuitet.

Hitler hade inte kunnat ta makten, åtminstone inte lika lätt, om Tyskland fortsatt att vara kejsardöme. Den trohetsed som tyska officerare och soldater tvingades avge till Hitler personligen, hade aldrig kunnat inrättas, om kejsaren hade suttit kvar på tronen.

Kontinuitet har alltså stor betydelse för hur väl en konstitution fungerar i kris, även om denna funktion aldrig nämns i svensk debatt.

Exempelvis berörs den inte i den ytliga republikanska diskussionen. Så länge man inte tar denna aspekt på allvar, kan familjen Bernadotte-Westling vara lugna. Någon republik på så intellektuellt innehållslösa argument som idag framförs i Sverige blir det inte.

Samtidigt kan man vara kritisk mot att kronprinsessan väljer en man av folket som sin make. Hon plockar därmed russinen ur kakan. Hon vill leva sitt privilegierade liv, utan uppoffringar.

Om hon visade monarkin respekt skulle hon välja make ur adeln eller åtminstone från utlandet. Det är det pris hon betalar för sin ställning — hon måste gifta sig politiskt, inte privat. När hon nu inte gör det, lever hon inte efter monarkins regler, och undergräver därmed kungahusets ställning.

På båda sidor finns alltså en pinsamt låg insikt om de principiella aspekterna på konstitutionell monarki.

En annan svaghet med monarki är just att tronarvinge kan utebli. Då blir det konstitutionell kris.

Om monarkin faller
Skulle det hända, att exempelvis Victoria inte fick barn, tror jag inte Sverige kommer att behålla monarkin. Något aktivt val av en ny kung eller drottning kommer inte att ske.

Hur ska det nya statschefsuppdraget i så fall se ut?

Någon låtsaspresident, som Tyskland och många andra länder har, är totalt meningslöst. Då kan talmannen lika gärna sköta uppdraget.

För den som vill återinföra maktdelning, är det mest intressanta upplägget att göra statsministerposten direktvald och skiljd från riksdagen.

Statsministern skulle då vara både stats– och regeringschef.

Statsministern har redan blivit mäktigare än grundlagen föreskriver. Europasamarbetet, där statsministrar idag gör upp i förhandlingar ovanför parlamentens huvuden, har gjort posten mer självständig.

Helmut Kohl, Tysklands förbundskansler, har berättat att han utövade betydligt större makt än den tyska konstitutionen tänkt sig, då han förhandlade i Bryssel.

Eftersom dessa förhandlingar och avtal är bilaterala har förbundskanslern makt att teckna sådana, utan att först ha fått mandat av parlamentet. Det kan endast i efterhand lägga in veto, men då riskerar man samtidigt internationell konflikt med de länder förbundskanslern redan ingått avtal.

I och med EU-samarbetet har alla medlemsländers statsministrar — i praktiken — fått inte bara den amerikanske presidentens mandat att förhandla med andra länder, utan också ingå avtal som berör inrikespolitikens utformning.

Det är därför, tror jag, som EU är så populärt i den politiska klassen. Makten har frigjort sig från folket. Man har funnit nya själsfränder att umgås med.

Makten i ämbetet som statsminister har blivit så stor att det är orimligt att väljarna bara indirekt, genom partival till riksdagen, får säga sin mening i frågan om vem som ska utöva det.
Återinför maktdelning

Här skulle vi kunna återupprätta den maktdelning som försvann i och med parlamentarismens införande på 1910-talet.

Genom direktval av statsminister, som sedan på egen hand utser sin regering, får vi maktdelning åter. Men istället för maktdelning mellan kung och riksdag enligt 1809 års regeringsform, får vi maktdelning mellan regering och riksdag.

Den direktvalde statsministern är ansvarig för den verkställande makten, riksdagen beviljar budget och svarar för lagstiftningen.

Problemet med kontinuitet återstår, men kan lösas genom att ytterligare stärka domstolarnas ställning.

I konstitutionen kan skarpare skrivningar om riksrättsprocess införas mot statsministern om denne bryter mot grundlagen, och där Högsta domstolen fäller avgörandet. Genom en domstol som övervakar konstitutionen kan det demokratiska styrelseskicket garanteras. Domstolen fyller då monarkens uppgift att svara för kontinuitet.

Statsministern granskas då inte bara av riksdagen, där han kan få majoriteten emot sig, utan också av en domstol som kan avsätta honom/henne och utlysa nyval.

Stärkt integritetsskydd
Om riksdag och regering utses vid olika val, kommer de att granska varandra på ett sätt som försvårar de integritetsinskränkningar som många debattörer, exempelvis i Piratpartiet, lyfter fram.

Staten är då inte EN enhet som i hemlighet kan spana på medborgarna.

Med ”check and balances” uppstår ett konstitutionellt inbyggt medborgarskydd.
Jag tycker vi borde diskutera mer i dessa konstitutionella termer—det skulle kunna ge flera intressanta svar på tidens frågor.

Dick Erixon
ordförande

Read Full Post »

Nu är nr 2-3 av Medborgarrätt på väg ut till medborgarna.

Innehållet:

  • Ledare: Farligt ointresse för konstitutionen
  • Referat: Riksdagsdebattens höjdpunkter
  • Inget systemskifte,
    Morgan Johansson (S)
  • Starkare ställning för medborgarna,
    Per Bill (M)
  • Författningsdomstol hade varit önskvärd, Annie Johansson (C)
  • Är grundlagen ett karottunderlägg?, Cecilia Wigström (FP)
  • Framgång enligt de små stegens filosofi, Ingvar Svensson (KD)
  • Juristerna kan inte regeringsformen, Peter Eriksson (MP)
  • Häpnadsväckande om folkomröstningar, Anne-Marie Pålsson (M)
  • Domstolarnas självständighet stärks, Henrik von Sydow (M)
  • Viktiga frågor har utelämnats, Hans Wallmark (M)
  • Parlamentarismen är kärnan, Björn von Sydow (S)
  • Personvalsinslaget en dålig kompromiss, Max Andersson (MP)
  • Debatt: Svenska domstolar följer inte EU-rätten, av Mats Lönnerblad

Read Full Post »