Kandidatförsäkran

Advokat Hans Kindstrand:

Några gånger under livets gång inträffar nog hos de flesta av oss en ”inre förvandling”. Det syns inte på utsidan men den finns ändå där. Ett sådant tillfälle kan vara när man i högtidlig form, i en noga fastställd ceremoni, avger ett löfte. Det ömsevisa äktenskapslöftet i en vigselritual, som resulterar i att kontrahenterna blir man och hustru, kan illustrera vad jag menar.

Idén att under högtidliga former avge löften har mycket djupa rötter i vår kultur. Under kristen tid utvecklades i Sverige en edslära med starka religiösa inslag. För ungefär 150 år sedan fanns det ingen betydande samhällsfunktion, som inte utfördes av människor som avlagt en ed, som enkelt uttryckt gick ut på att de lovade att utföra sina uppgifter väl och efter bästa förmåga. Det gällde alltifrån barnmorskor och skollärare till landshövdingar, statsministrar och kungar. Eden innebar att man tog Gud till vittne på sina ärliga avsikter och utsåg samma Gud till hämnare om man begick mened genom att svika sitt löfte.

Edssystemet i Sverige avvecklades under sent 1800-tal och tidigt 1900- tal med en blandning av religiösa, filosofiska och rationella argument. Den utlänning som ville bli svensk medborgare behövde från mitten av 1920-talet inte längre avlägga tro- och huldhetsed. Med den nya regeringsformen 1974, avskaffades kungaförsäkran.

Den enda ämbetsed som idag finns kvar, är domareden, och den är inte bara en relik från en svunnen tid. Trots en arkaisk språkdräkt fick domareden sin nuvarande form så sent som 1975 (SFS 1975:1288). I rättegångsbalken 4:11 föreskrivs:

Domare ska, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och ska efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag ska varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och ska jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.

När den här bestämmelsen formulerades handlade inte diskussionen om huruvida domareden behövdes, eller om den kunde utmönstras som ett ovillkorligt krav för att få tjänstgöra som domare i en svensk domstol. Vad man diskuterade var huruvida denna försäkran skulle kallas för ”ed” eller ”försäkran”. Den allmänna meningen var ”att av såväl traditionella som lagtekniska skäl är lämpligt att även i fortsättningen beteckna den i högtidliga former avgivna utfästelsen med ordet ’ed’ ”.

Den kandidatförsäkran för riksdagsledamöter som jag skrev om i en tidigare artikel har med andra ord en förlaga i historien. Gud behövs inte längre som vittne. Kandidatens försäkran finns i svart på vitt. Guds hämnd behövs inte heller. Den detaljen tar ”partikulturen” hand om. Det jag har svårt att förstå är varför denna viktiga utfästelse helt överlåtits på de politiska partierna, som om det vore en för de politiska partierna intern angelägenhet.

En kandidatförsäkran för riksdagsledamöter borde inledas ungefär på följande sätt, och en sådan kunde vara ett litet steg i rätt riktning mot en bättre förankrad demokrati:

Jag kandiderar till en plats i Sveriges riksdag och söker därför svenska folkets förtroende. Mitt uppdrag skall vara att företräda svenska folket. Jag lovar och försäkrar, att jag, efter bästa förstånd, skall värna Sverige och att svenska folkets intressen skall vara överordnade alla andra intressen i de beslut jag deltar i.

Det här är en konstitutionell reform som kan genomföras utan att man behöver ändra ett kommatecken i grundlagen.

Ledamöter som finns på M, S och SD:s valsedlar har genom sin kandidatförsäkran ställt ut ett löfte gentemot partiet, och som det formulerats av M:

att jag omedelbart skall avsäga mig mina uppdrag om… gruppen… uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant

Det löftet är visserligen inte juridiskt bindande, men löftet borde vara ställt till svenska folket och inte till ett parti, och löftet borde ha ungefär det innehåll som jag angivit ovan.

Önskvärt vore naturligtvis med en riksdagsed, där nyvalda ledamöter inför riksdagens talman avlade ett motsvarande löfte i högtidliga former, men det kräver en ändring i riksdagsordningen – vilket tar tid. Jag föreslår därför att vi börjar i det lilla. Det är ytterst valmanskåren som bestämmer vilka som skall sitta i Sveriges riksdag. Det kan för partikanslierna vara en motbjudande tanke – men det är väl ändå så det var tänkt från början (får man i vart fall hoppas). Vi kan hos de politiska partierna – genom opinionsbildning – verka för att de ändrar i sina formulär för kandidatförsäkran. För till exempel KD är det nog inte någon stor sak. Kanske svårare för M, S och SD.

Jag har själv avlagt domared under högtidliga former. Det innebär att jag ställt ut ett löfte ”att döma efter Sveriges lag och laga stadgar”. Betydelsen för min ”inre förvandling” och min syn på rättvisa blev emellertid mer djupgående än så.

Jag är övertygad om att flertalet av de män och kvinnor som kandiderar till Sveriges riksdag är kunniga, engagerade och hängivna uppdraget. Det är rimligt, att innan de stiftar de lagar som en domare har att tillämpa, på ett tydligt sätt har gjorts uppmärksamma på, vem som är deras uppdragsgivare.

Inlägget har publiceras på hemsidan ”Det Goda Samhället”.

Hans Kindstrand är advokat. Under åren 1975 – 1982 var han verksam i offentlig sektor. Han har sedan 1982 arbetat på advokatbyrå. Tidigare var han delägare i två större advokatbyråer i Stockholm. Sedan 1998 driver han en egen advokatbyrå med kontor i Norrköping. Han har uteslutande sysslat med civilrätt.