Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘kontrollmakten’ Category

av Olof Hedengren

Sedan urminnes tider har diskussioner förts angående principer för hur ett samhälle bör styras och organiseras. Atens greker experimenterade med demokrati, oligarker och tyranner eller envåldshärskare. Den romerska republiken fördelade makten mellan senaten, folkförsamlingar, folktribuner och maktbemängda konsuler med korta mandatperioder.

Från just grekerna har vi fått ordet demokrati, folkvälde. Nu var det inte så helgjutet demokratiskt i Aten på sin tid då till exempel endast manliga medborgare hade rösträtt.

När vår del av världen blev mer sofistikerad med definierade stater/nationer, central lagstiftning och en alltmer välorganiserad statsmakt kom frågan om fördelningen av makten i fokus. Tanken var att makten skulle delas mellan statsbärande institutioner och att det måste finnas mekanismer för att kontrollera makten.

(mer…)

Annonser

Read Full Post »

När 1974 års regeringsform antogs ville man undvika att regeringar fälldes av riksdagen utan att det fanns regeringsdugliga alternativ. Därför infördes principen om att en absolut majoritet av riksdagen, alltså 175 ledamöter, måste rösta nej till talmannens förslag till statsminister för att förslaget skall anses avvisat (RF 6 kap 2§).

När riksdagen röstade om Ola Ullsten som statsminister fredagen den 13 oktober 1978 röstade bara 39 ledamöter ja, medan 66 ledamöter röstade nej. Ändå deklarerade talmannen att Ola Ullsten var vald till statsminister.

I och med att nej-rösterna inte kom upp i 175, vann talmannens förslag bifall.

De som röstade ja var FP, medan M och VPK röstade nej. Hela 215 ledamöter avstod (S och C) från att rösta, och gav därmed sitt passiva stöd till FP-regeringen.

Det finns i nuvarande grundlag inget krav på att en statsminister måste avgå efter val. För att fälla en sittande statsminister måste ledamöter i riksdagen framställa misstroendeförklaring, och bara om 175 ledamöter röstar ja till misstroendevotum vinner det bifall.

Också här kan det alltså bli så att 174 ledamöter röstar för att fälla statsministern, och bara 10 ledamöter stödjer honom/henne, och resultatet blir att statsministern sitter kvar. Uppnås inte en absolut majoritet på 175 ledamöter sitter statsministern säkert (RF 12 kap 4§).

Denna faktabakgrund kan bli högst aktuell efter nästa års val, då en färsk opinionsmätning visar att Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare. Se mer: Tänker S samarbeta med SD för att fälla regeringen?

I det aktuella förslaget till reformerad grundlag föreslås en mindre förändring: en omröstning ska automatiskt hållas om statsministern och dennes regering efter ett riksdagsval. Men principen om att en absolut majoritet måste rösta emot statsministern för att han/hon ska tvingas avgå, blir kvar. Utredningen skriver (s 271ff):

Regeringsformen innehåller inga bestämmelser med krav på att en regering alltid måste avgå efter ett val. En regering som väljer att inte avgå som ett resultat av ett svagt valresultat kan alltså sitta kvar vid regeringsmakten och avvakta utgången av en eventuell misstroendeförklaring i riksdagen.[…]

Vårt förslag: En omröstning om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen ska hållas efter varje val. Om mer än hälften av ledamöterna röstar nej på denna fråga, ska statsministern entledigas.

Förut var Socialdemokraterna pådrivande för denna princip, kanske därför att de oftast har innehaft makten och gynnats av detta förfarande. Just nu gynnar det dock den borgerliga regeringen, särskilt om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen efter valet 2010.

Read Full Post »

Idag har Sydsvenska Dagbladet publicerat en debattartikel av mig: Statlig opinionsbildning är diskriminerande. Ingressen lyder:

Myndigheter blir allt mer aktiva i samhällsdebatten. De försöker påverka opinionen och agerar ibland som om de vore politiska partier med egna program. Detta sker i strid med grundlagen, skriver Dick Erixon, ordförande i Medborgarrättsrörelsen.

I artikeln tar jag upp ett fall som visar hur det kan gå till:

Ett aktuellt exempel är de aktiviteter som Skatteverket tillgrep när man förra vintern förlorade ett skattemål i Regeringsrätten om ränteavdrag för vissa företag. Skatteverket accepterade inte domstolens beslut. Generaldirektören gick ut i medierna och sa att utslaget innebär att bolagsskatten blivit ”frivillig”. Det skulle betyda att statskassan kan förlora över 100 miljarder kronor om året.

Med ett sådant alarmistiskt budskap, som senare visade sig sakna all grund, fick man stort genomslag i opinionsbildningen. Efterhand har Skatteverkets uppgifter om hur mycket detta ränteavdrag betyder i skattebortfall successivt minskat, från över 100 miljarder, till 60 miljarder och så småningom ner till 6-7 miljarder.

Men det är de inledande och starkt uppseendeväckande uppgifterna som format debatten under det senaste året om de ränteavdrag som Skatteverket kallar räntesnurror. I syfte att påverka den politiska dagordningen bröt Skatteverket mot kravet på saklighet och opartiskhet.

Detta fall hämtas ur den rapport som snart publiceras. Info kommer här i bloggen. Följ den!

Read Full Post »

I Blekinge läns tidning beskrivs hur korruptionen ser ut i Sverige, Ryggdunkare i kommunerna:

Det påstås att Sverige inte har problem med korruption. Men i själva verket ser vår korruption bara lite annorlunda ut än i andra länder. Istället för reda pengar handlar det om ett utbrett missbruk av kommunernas makt. Det handlar om att snedvrida konkurrensen för fria näringsidkare.

Och det handlar om att vi har en kommunallag som är så tandlös, att det bokstavligen talat inte händer något alls när kommunerna bryter mot den. Vilket därmed också sker, ständigt och jämt.

Tidningen har också en webbfråga: ”Tycker du att kommunerna borde straffas hårdare för brott mot kommunallagen?” Svara gärna på den. Från Medborgarrättsrörelsens sida arbetar vi för stärkt rättssäkerhet genom ökad kontrollmakt mot offentliga makthavare.

Read Full Post »

På Medborgarrättsrörelsens hemsida fortsätter vi lägga upp äldre artiklar som fortfarande är av intresse, både för den aktuella debatten eller som historiskt dokumentation.

Nu finns Gustaf Petréns rapport i medlemstidningen 1982 (nr 3) om den historiska nyheten att Sverige blivit fälld, Regeringen förlorade i Europadomstolen:

Något märkligt har inträffat i vår rättsliga historia. För första gången har en internationell domstol förklarat att Sverige icke uppfyller sina internationella åtaganden att hålla en viss minimistandard på sitt rättsväsende.

Det kan ha varit Gustaf Petréns starka engagemang för enskildas rätt och att han i Europadomstolen såg hur denna rätt mot staten kunde stärkas, som retade upp statsminister Olof Palme till den grad att han kallade Europadomstolen för ”Petréns lekstuga” vid en pressfrukost i Strasbourg den 28 september 1983. Uttalandet fick stor uppmärksamhet och togs upp i riksdagen, och Medborgarrättsrörelsen höll välbesökt presskonferens.

Detta rapporterades i medlemstidningen (nr 4, 1983), Europadomstolen är ingen lekstuga:

Europarådsdomstolen är ingen lekstuga, varken för någon privatperson eller för partipolitiska intressen. Olof Palmes beskyllningar kan i bästa fall tolkas som okunnighet om Europarådets rättighetssystem. Det förklarade Medborgarrättsrörelsen på en välbesökt presskonferens den 14 oktober 1983.

Medborgarrättsrörelsens grundare, regeringsrådet Gustaf Petrén var verkligen en nagel i ögat på makten. Det är hans arv vi har att förvalta. Ett arv som handlar om att sätta den lilla människan i centrum, även när det upprör de mäktiga.

Read Full Post »

Riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson skriver en högst läsvärd artikel på DN-Debatt idag: Svensk maktkoncentration den värsta i hela OECD. Hon förespråkar såväl en Författningsdomstol som starkare folkomröstningsinstitut för att stärka maktdelningen i vårt land.

Men Sverige behöver en grundlag som åtminstone innehåller något av maktdelning, det vill säga en grundlag som ger mindre makt till riksdagen. Men genom att beröva riksdagen en del av dess formella maktbefogenheter ökar, hur paradoxalt det än kan låta, dess verkliga makt. Låt mig därför … föreslå tre reformer:

Den första handlar om införandet av en författningsdomstol. Detta är en självklarhet och skulle förflytta Sverige från en position som ensam sämst i klassen – vad avser inslaget av maktdelning – till en delad jumboplats.

Rätten att initiera – tvinga fram – folkomröstningar borde för det andra vidgas till att också omfatta medborgarna. Även om en sådan ordning skulle uppfattas som en främmande fågel i det svenska politiska landskapet, innebär den bara en harmonisering till det av statsministern nyligen undertecknade Lissabonfördraget som ger EU-medborgarna rätt att ta initiativ till folkomröstning i frågor som rör EU:s kompetensområden. För detta behövs 1 miljon namnunderskrifter från medborgare i olika länder.

För det tredje skulle ett ökat inslag av personval tillsammans med att det ekonomiska stödet går till ledamoten stärka ledamöternas ställning och därmed riksdagens.

Det börjar röra på sig i debatten om grundlagen. Det är utmärkt. (Se också Fler folkomröstningar? Ja, tack!)

Read Full Post »

Hos SVT Debatt har jag i egenskap av Medborgarrättsrörelsens ordförande publicerat en artikel om Justitieombudsmannens maktlöshet. I den hävdas bland annat:

I Sverige betraktar vi staten som i grunden god, och vi har tilltro till statens förmåga att lösa samhällsproblem. I de flesta andra länder förknippas staten tvärtom med ineffektivitet, korruption och partiskhet.

En viktig förklaring till den svenska avvikelsen finns i ämbetsmannatraditionen, och i den hade Justitieombudsmannen en central funktion. JO introducerades i och med den nya grundlagen 1809 och var under lång tid en mäktig institution som vakade över statsförvaltningen och åtalade ämbetsmän som begick tjänstefel eller maktmissbruk.

Under 1800-talet var det inte ovanligt att JO åtalade ett 20-tal ämbetsmän om året för fel begångna i tjänsten. Och i flertalet fall fälldes den åtalade och dömdes till fängelse, avsked eller upp till en årslön i böter.

Därefter används JO:s granskning av ambassadören och förre statssekreteraren Lars Danielsson som exempel på hur maktlös det anrika JO-ämbetet blivit.

Det är dags att ändra på det.

Read Full Post »

Older Posts »