Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘medborgarmakt’ Category

HANS KINDSTRAND:
Publicerat på Det Goda Samhället den 7 december 2015

Det är svårt att bedöma samtiden. Är det som nu sker inför våra häpna ögon något som längre fram, när historien uttolkats och facit finns på plats, ett paradigmskifte?

För drygt 200 år sedan hamnade Sverige i en konstitutionell kris. Då skapades 1809 års Regeringsform. Den grundlagen kom till i en desperat situation. Kungen var avsatt och på några korta försommarveckor behövde man få fram texten till en ny grundlag. Resultatet blev 1809 års Regeringsform som kom att gälla i 165 år. Inspirationen kom från Montesquieus lära om maktdelning.

(mer…)

Read Full Post »

av Olof Hedengren

Sedan urminnes tider har diskussioner förts angående principer för hur ett samhälle bör styras och organiseras. Atens greker experimenterade med demokrati, oligarker och tyranner eller envåldshärskare. Den romerska republiken fördelade makten mellan senaten, folkförsamlingar, folktribuner och maktbemängda konsuler med korta mandatperioder.

Från just grekerna har vi fått ordet demokrati, folkvälde. Nu var det inte så helgjutet demokratiskt i Aten på sin tid då till exempel endast manliga medborgare hade rösträtt.

När vår del av världen blev mer sofistikerad med definierade stater/nationer, central lagstiftning och en alltmer välorganiserad statsmakt kom frågan om fördelningen av makten i fokus. Tanken var att makten skulle delas mellan statsbärande institutioner och att det måste finnas mekanismer för att kontrollera makten.

(mer…)

Read Full Post »

I Boken: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna (Norstedts juridik, sjunde upplagan) skildras främst de grundläggande rättsliga principer, efter vilka unionen för närvarande styrs.

Boken har skrivits av Mats Melin som är justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen och Joakim Nergelius som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet samt docent i komparativ rätt och europarätt vid Åbo Akademi sedan 2003.

Det har tidigare förelegat sex upplagor av denna bok med Mats Melin och Göran Schäder som författare. Författarduons samarbete avbröts tragiskt när regeringsrådet Göran Schäder allt för tidigt gick bort 2006. Den bearbetning av texten som var nödvändig för att boken fortsatt skulle beskriva de grundläggande normerna för samarbetet inom EU, har därför inte förrän nu, varit möjlig att genomföra.

Boken som alla som intresserar sig för vad Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen egentligen innebär, ger en översiktlig framställning av grundläggande rättsliga principer efter vilka den europeiska unionen styrs. Dessa principer framträder i de grundläggande fördragen, men har i stor utsträckning kommit att utvecklas genom EU-domstolens praxis.

EU:s konstitution handlar också om hur makten i samarbetet mellan unionen och dess medlemsstater är fördelad, hur den enskilde medborgaren kan göra sin rätt gällande, samt hur makten delas mellan unionens institutioner.

I den sjunde upplagan av denna bok behandlas också de ändringar som tillkommit genom Lissabonföredraget samt beaktas åtskilliga avgörande från EU-domstolen. Dessutom ges en översiktlig redovisning av den nya europakten och andra förändringar på den ekonomiska politikens område.

Vad inte många känner till är att till EU-samarbetets överstatliga, federala drag hör först och främst att unionsrättsliga normer binder enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna, genom denna överstatlighet. Liksom att gemensamt beslutade regler av medlemsstaternas domstolar och myndigheter skall tillämpas, framför medlemsstaternas egna lagar.

Dessa överstatliga drag har sin grund i det förhållandet att medlemsstaterna överlåter beslutanderätt, suveränitetsrättigheter, till unionen. Staterna avstår alltså frivilligt från en del av den makt som de annars besitter och överlämnar den till gemensamt utövande i gemensamma organ.

EU har också en egen rättsordning. Men EU-rätten är vare sig statsrätt eller internationell rätt. Inte heller ger den en rättsvisande bild att beskriva den som en blandning av dessa rättsliga kategorier, även om den ärvt drag av dem båda. EU-domstolen i Luxemburg har uttryckt saken så att det tidigare EG-fördraget ”låt vara att det slutits i form av en internationell överenskommelse, utgör icke desto mindre den konstitutionella urkunden för en gemenskap som grundas på rättsstatliga principer. ”

EU-rättens företräde är nödvändigt för att säkra dess effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget, vilket är en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprungliga natur inte överflyglas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för gemenskapen som sådan sätts i fråga.

EU-domstolens betydelse kan knappast överskattas. Den har en roll som är väsentligt mer betydelsefull än vad internationella domstolar normalt har. Domstolen är även rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i EU-rätten.

Den enskilde har rätt att väcka talan mot unionens institutioner för att klandra beslut som antingen riktar sig till honom eller som annars berör honom omedelbart och individuellt. Mot en medlemsstat saknar däremot den enskilde rätt att föra talan inför EU-domstolen. Liksom i många andra sammanhang bortser domstolen här från rättsaktens form och tar i stället fasta på dess reella innebörd.

Den enskildes rätt berörs av unionens maktutövning på främst två sätt: För det första, genom de direkt tillämpliga normer som EU:s institutioner beslutar. Sådana regler binder ju enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna på samma sätt som nationellt beslutade lagar. Men han berörs också, för det andra, indirekt genom de gemensamma rättsakter vilka visserligen inte är direkt tillämpliga, men ändock ställer krav på medlemsstaterna att utfärda lagar för att uppnå ett gemensamt, mer eller mindre avgränsat mål.

I båda situationerna har den enskilde – liksom när det gäller ”rent” nationell lagstiftning – ett berättigat intresse av att maktutövningen sker med iakttagande av allmänna rättsprinciper och med hänsynstagande till grundläggande fri –och rättigheter.

Min uppfattning är att den rättssäkerhet som numera existerar, tack vare EU-rätten och via EU-domstolen, är vida överlägsen den nuvarande svenska rättskipningen. Därför hoppas jag att unionen kan bestå – även om problemen med euron och de allvarliga ekonomiska problemen för många banker och länder inom EU – som gör att de inte längre förmår att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, för närvarande överskuggar all annan diskussion inom EU.

Rättssäkerhet (legal certainty, sécurité juridique) är ett omfattande begrepp. Kärnan i EU-domstolens tillämpning av begreppet kan kanske sägas vara kravet på förutsägbarhet i lagstiftning och rättstillämpning. En förutsägbarhet som tyvärr saknas på många håll i den svenska lagstiftningen, eftersom Sverige envist håller fast vid att vi inte behöver någon Författningsdomstol i vårt land.

Det är svenska politiker, och inte domare, som genom de politiskt färgade förorden till lagstiftningen, tagit över ansvaret för hur de svenska lagarna skall tolkas i många fall jag tagit del av.

Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EU-domstolen härledas, som principen om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar liksom det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning som tillämpas i Sverige.

De rättigheter för den enskilde som EU-rätten föreskriver måste kunna göras gällande i domstol. Den enskilde ska alltså kunna föra talan om den medlemsstat i vilken han är medborgare underlåter att uppfylla de rättigheter som EU-rätten ger honom.

Rätten att inte dömas ohörd innebär en rätt för var och en att ta del av, och yttra sig över, de omständigheter som åberopas mot honom. På så sätt är den rätten också en förutsättning för att någon ska kunna utöva sin rätt till försvar.

Mats Lönnerblad

Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR)

Bokens titel: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna

Författare: Mats Melin och Joakim Nergelius

Förlag: Norstedt juridik, 2012

Read Full Post »

Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer var  värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen.
Det är kort sagt en acceptabel metod att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven. Det anser i alla fall,  Hans  L Zetterberg,  en av författarna till boken: Våra rättigheter V Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén. (Rättsfonden, 2007)

De kallas inför domstol, kan de enligt mitt förmenande,  helt enkelt protestera genom att  utebli från förhandlingen, eller välja att protestera i domstolen och därmed få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallelser till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam)

Henrik David Thoreau inspirerades  till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil Olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som tänker göra motstånd, skriver Zetterberg. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, anser han.  Men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga konsekvenserna enligt de befintliga lagar, som de vill få avskaffade.

Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare  hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the national Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery Alabama för att hon inte reste sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats.

Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal  baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s Högsta Domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Hur ser det då ut i Sverige ?. I åtskilliga artiklar i pressen och i många av mina böcker har jag skrivit om svenska domstolar som inte bryr sig om att följa vare sig Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna eller EU-rätten.  En som säkert har påverkats av mina skriverier, är Lars Göran Nilsson från Örnsköldsvik.
Lars Göran Nilsson hade blivit dömd för skattebrott och blev inkallad till rätten för att bli dömd en gång till,  för samma brott. Till saken hör att de påstådda brotten skulle ha begåtts under åren 1999- 2001, således för  12 år sedan.
Frågan om skattemålet, oredovisade intäkter, påförda skatter och skattetillägg, är identisk med frågan i brottsmålet. Således har Nilsson dubbelbestraffats i strid mot förbudet mot dubbelbestraffning och i strid mot vad tingsrätten själv anger i domen: ”Lars Göran Nilsson är alltså i målet åtalad för andra gärningar än de för vilka han påförts skattetillägg”.

Till saken hör att Nilsson, efter att ha drivit affärsverksamhet under många år, utan några som helst anmärkningar tidigare vunnit en mellandom i Mål T 16175-98 för att han blivit förtalad i ett av bankernas register, genom Upplysningscentralen (UC), vilket gjorde att han inte längre kunde bedriva någon affärsverksamhet. I mellandomen som gick motparten UC emot, framgår att UC  ådragit sig skadeståndsskyldighet. Denna mellandom överklagades till av UC till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde  tingsrättens mellandom.

När det sedan blev huvudförhandling i samma mål fick Nilsson inte en krona i ersättning, trots att han redan vunnit i förtalsmålet. Han ålades i stället att betala alla motpartens rättegångskostnader.  Det berodde på att rättens ledamöter inte brydde sig om den erfarna och auktoriserade revisorn Karin Sandström – som vittnade till Nilssons fördel – Hennes viktiga vittnesmål beaktades inte överhuvudtaget.

Enligt min uppfattning är det ett solklart fall att de som är oskyldiga, men som ändå anklagas för oegentligheter eller dålig likviditet i bankernas olika förtalsregister, inte har någon chans att hävda sig i domstol efteråt, eftersom många domare i våra domstolar har tillgång till dessa olagliga register.

Vad innebär unionsdomstolens dom om skattetillägg och dubbel straffbarhet ?  Domen publicerades den 26 februari 2013. För att få svar på denna fråga  närvarade jag redan den 19 mars, som enda journalist och skribent i finansrätt, vid ett föredrag på Stockholms universitet där professor Ulf Bernitz redogjorde för vad domen förde med sig, och professor Joakim Nergelius som lämnade sina kommentarer från konstitutionell synpunkt.

Ulf Bernitz hade ett mycket enkelt svar. Dubbel straffbarhet tolereras inte av EU. Men det finns en enkel lösning på problemet, som lagstiftaren haft god tid på sig för att lösa, men fortfarande inte åtgärdat. Genom att slå ihop skattetillägget med brottsmålet går det ju alldeles utmärkt att komma förbi begreppet ”dubbel straffbarhet”. Men när det gäller att följa EU:s direktiv bryr sig vare sig lagstiftarna eller domstolarna att följa vad som gäller, vilket jag kunnat konstatera i många av de fall jag redan redogjort för i mina böcker.

Även den s k ”Nordeamannens försvarsadvokat tolkar domen på samma sätt till förmån för sin klient: ”en person som är dömd  att betala skattetillägg ska inte kunna dömas även för skattebrott”.

Varför begick då Lars Göran Nilsson civil olydnad genom att inte infinna sig i rätten ?  Han avvaktade EU:s dom, som skulle publiceras om några månader och bad tingsrätten att vänta på den, innan han ville infinna sig i rätten. Tingsrätten struntade helt enkelt i EU:s utslag, och  dömde Nilsson i hans frånvaro. Det skedde i närvaro av en advokat som han uttryckligen sagt att han inte ville anlita i detta mål.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) 

Read Full Post »

I Svenska Dagbladet har statsvetarprofessorn Leif Lewin skrivit en intressant artikel ”under strecket” om Utopin om en demokratisk världsordning.

Ända sedan fredsförhandlingarna i Versailles 1919 har diskussioner om en ”världsregering” förekommit. Inom internationell politik har olika lösningar föreslagits, som avviker från tanken om en person en röst.

Särskilt har två principer diskuterats, skriver Lewin: ”Inflytandet ska graderas efter hur påverkad man är av ett beslut (the affected principle) och hur intensivt man är engagerad i frågan (the intensity principle).

Lewin är klok nog att avfärda dessa. Hur ska man kunna avgöra dessa högst abstrakta aspekter? Och framför allt – vem ska avgöra detta?

Ett annat sätt att organisera ett politiskt system är att skapa legitimitet genom resultatpolitik (output-legitimisering). Att flytta fokus från procedurer till politikens förmåga att möjliggöra välstånd. Det är ju genom att följa denna logik som kommunistregimen i Kina kan behålla makten. Peking erbjuder ökat välstånd mot att medborgarna lyder.

Men ekonomiskt välstånd är inte allt här i världen. Att kunna tänka fritt är större.

Det är ju demokratins förmåga att förena individuell frihet med makt och ansvar som gör det till bättre styrelseskick än något annat.

Men då gäller det ju verkligen att maktutövande och ansvarsutkrävande följs åt. Lewin berömmer Europeiska Unionen som ett regionalt försök att öka demokratins utbredning. Men EU är exempel på där medborgarna inte kan utkräva ansvar av makteliten. Detta erkänner Lewin:

Den fördjupade integrationen beror på att man sällan ställt maktfrågorna på sin spets … istället ägnar sig [EU] åt en smygvis överflyttning av makt från nationalstaterna till Bryssel.

För mig är detta oacceptabelt. Jag gillar idéen om europeiskt samarbete, men det måste ske med öppna kort. Europas väljare måste kunna avsätta de styrande i EU. Och välja in en fungerande opposition i dess ställe. Så är det inte idag. EU-parlamentet är ett pinsamt skämt.

Jag har tidigare föreslagit att vi istället för parlament borde välja en folkvald president för Europa. Denne borde utse sin EU-kommission. Europeiska rådet, med medlemsländernas regeringschefer, har sedan att anta eller förkasta presidentens förslag.

På detta sätt uppnår vi ett maktutövande med ansvarsutkrävande. För detta krävs ett nytt fördrag för EU. Ett fördrag som blir federalistiskt, men då för att i klartext begränsa den federala makten och freda medlemsländernas självbestämmande på de flesta politikområden.

Jag tror inte på en världsregering. Däremot borde varje kontinent kunna utveckla demokratiska instanser på samma sätt som EU, där man tar ansvar för att mänskliga rättigheter respekteras och att rättsstat upprätthålls.

På det sättet skulle skurkstater och diktaturer successivt försvagas och inte i längden kunna förtrycka folket.

Det viktiga med demokrati är att garantera medborgarnas frihet. Och genom att organisera flera från varandra självständiga övernationella organ på olika kontinenter finns också den viktiga individuella friheten att ”opt-out” från den egna kontinenten och flytta till en annan.

(Detta är den första av två artiklar om medborgarskapet i en global värld)

Read Full Post »

Radions ekoredaktion har rapporterat om att regeringskansliets arbete med den planerade grundlagspropositionen fortskrider, Grundlagen ändras på många punkter.

Svenska Dagbladet kommenterar på ledarplats idag, Politikerfacken måste dela med sig av makten:

Att döma av Ekots rapportering i går tar vi dock några steg i rätt riktning under kommande år. Centrala delar av regeringens grundlagsproposition ligger väl i linje med Grundlagsutredningens förslag från december 2008, och skulle man följa utredningen till punkt och pricka innebär det både att medborgarna får mer att säga till om och att de styrande får bättre tuggmotstånd. […]

Personvalsförslaget blir där­emot en besvikelse. Från och med valet 2014 ska det krävas att fem procent i stället för åtta procent av väljarna har satt kryss för en kandidat för att denna ska kunna bli personvald. Väljarna får lite större inflytande, men förslaget lämnar för mycket makt kvar i partiapparaterna. Det blir vid sammanträdena i stället för vid valurnorna som våra företrädare bestäms.

Större makt borde lämnas i medborgarnas händer i valet av vilka kandidater som ska väljas. Vi hoppas att regeringen i sin proposition kan nå längre än grundlagsutredningen. Det vore en seger för demokratin.

Se mer här, här och här.

Read Full Post »

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet, skriver intressant om valsystem och grundlagen i Upsala Nya Tidning, Blockpolitiken är bra för väljarna:

[P]roportionalismen har medfört en oönskad konsekvens. I stället för en enda riksdagsledamot i varje valkrets, som väljarna kan avkräva ansvar, får vi många anonyma kandidater på långa listor som görs upp av partierna. Partierna bestämmer således och de bestämmer sig för snälla kandidater som inte bråkar, ”ett färglöst transportkompani” …

Det låter inte särskilt roligt. Borde vi kanske ändra på det? I så fall är det rätta tillfället just nu, för en grundlagsutredning har kommit med sitt förslag …

[Men] proportionalismen ifrågasätts [inte]. ”Det är vår bedömning att huvuddragen i det nuvarande valsystemet inte bör ändras”, heter det korthugget (En reformerad grundlag SOU 2008:125, s. 150). Men nog är det mycket som skulle behöva ändras!

Lewin pekar på att två block har vuxit fram, men att vi ändå har kvar det proportionella systemet.

Read Full Post »

Older Posts »