Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘juridisk filosofi’ Category

Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer var  värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen.
Det är kort sagt en acceptabel metod att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven. Det anser i alla fall,  Hans  L Zetterberg,  en av författarna till boken: Våra rättigheter V Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén. (Rättsfonden, 2007)

De kallas inför domstol, kan de enligt mitt förmenande,  helt enkelt protestera genom att  utebli från förhandlingen, eller välja att protestera i domstolen och därmed få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallelser till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam)

Henrik David Thoreau inspirerades  till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil Olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som tänker göra motstånd, skriver Zetterberg. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, anser han.  Men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga konsekvenserna enligt de befintliga lagar, som de vill få avskaffade.

Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare  hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the national Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery Alabama för att hon inte reste sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats.

Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal  baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s Högsta Domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Hur ser det då ut i Sverige ?. I åtskilliga artiklar i pressen och i många av mina böcker har jag skrivit om svenska domstolar som inte bryr sig om att följa vare sig Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna eller EU-rätten.  En som säkert har påverkats av mina skriverier, är Lars Göran Nilsson från Örnsköldsvik.
Lars Göran Nilsson hade blivit dömd för skattebrott och blev inkallad till rätten för att bli dömd en gång till,  för samma brott. Till saken hör att de påstådda brotten skulle ha begåtts under åren 1999- 2001, således för  12 år sedan.
Frågan om skattemålet, oredovisade intäkter, påförda skatter och skattetillägg, är identisk med frågan i brottsmålet. Således har Nilsson dubbelbestraffats i strid mot förbudet mot dubbelbestraffning och i strid mot vad tingsrätten själv anger i domen: ”Lars Göran Nilsson är alltså i målet åtalad för andra gärningar än de för vilka han påförts skattetillägg”.

Till saken hör att Nilsson, efter att ha drivit affärsverksamhet under många år, utan några som helst anmärkningar tidigare vunnit en mellandom i Mål T 16175-98 för att han blivit förtalad i ett av bankernas register, genom Upplysningscentralen (UC), vilket gjorde att han inte längre kunde bedriva någon affärsverksamhet. I mellandomen som gick motparten UC emot, framgår att UC  ådragit sig skadeståndsskyldighet. Denna mellandom överklagades till av UC till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde  tingsrättens mellandom.

När det sedan blev huvudförhandling i samma mål fick Nilsson inte en krona i ersättning, trots att han redan vunnit i förtalsmålet. Han ålades i stället att betala alla motpartens rättegångskostnader.  Det berodde på att rättens ledamöter inte brydde sig om den erfarna och auktoriserade revisorn Karin Sandström – som vittnade till Nilssons fördel – Hennes viktiga vittnesmål beaktades inte överhuvudtaget.

Enligt min uppfattning är det ett solklart fall att de som är oskyldiga, men som ändå anklagas för oegentligheter eller dålig likviditet i bankernas olika förtalsregister, inte har någon chans att hävda sig i domstol efteråt, eftersom många domare i våra domstolar har tillgång till dessa olagliga register.

Vad innebär unionsdomstolens dom om skattetillägg och dubbel straffbarhet ?  Domen publicerades den 26 februari 2013. För att få svar på denna fråga  närvarade jag redan den 19 mars, som enda journalist och skribent i finansrätt, vid ett föredrag på Stockholms universitet där professor Ulf Bernitz redogjorde för vad domen förde med sig, och professor Joakim Nergelius som lämnade sina kommentarer från konstitutionell synpunkt.

Ulf Bernitz hade ett mycket enkelt svar. Dubbel straffbarhet tolereras inte av EU. Men det finns en enkel lösning på problemet, som lagstiftaren haft god tid på sig för att lösa, men fortfarande inte åtgärdat. Genom att slå ihop skattetillägget med brottsmålet går det ju alldeles utmärkt att komma förbi begreppet ”dubbel straffbarhet”. Men när det gäller att följa EU:s direktiv bryr sig vare sig lagstiftarna eller domstolarna att följa vad som gäller, vilket jag kunnat konstatera i många av de fall jag redan redogjort för i mina böcker.

Även den s k ”Nordeamannens försvarsadvokat tolkar domen på samma sätt till förmån för sin klient: ”en person som är dömd  att betala skattetillägg ska inte kunna dömas även för skattebrott”.

Varför begick då Lars Göran Nilsson civil olydnad genom att inte infinna sig i rätten ?  Han avvaktade EU:s dom, som skulle publiceras om några månader och bad tingsrätten att vänta på den, innan han ville infinna sig i rätten. Tingsrätten struntade helt enkelt i EU:s utslag, och  dömde Nilsson i hans frånvaro. Det skedde i närvaro av en advokat som han uttryckligen sagt att han inte ville anlita i detta mål.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) 

Read Full Post »

Frihetsportalen skriver Mats Jangdal under rubriken ”Lagens väktare”:

Det sägs att skillnaden mellan svensk och fransk mentalitet är den att i Frankrike är allt tillåtet som inte uttryckligen är förbjudet, medan det i Sverige är tvärtom, allt är förbjudet som inte uttryckligen är tillåtet. Det kan låta lustigt men är det inte på minsta vis. Frihetsälskande amerikaner och de är många, brukar hänvisa till sin konstitution, “We the People” har av effektivitetsskäl lånat ut rätten att verkställa vår vilja. De politiska besluten ska vara de som folket vill se och tillåter. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Därför ägnas i USA en stor del av den politiska energin åt att lura på folket beslut som politikerna eller andra intressen vill ha. Supreme Court har en viktig funktion att fylla. I Sverige behöver de inte luras, de kör bara över oss.

Den avgörande skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Frankrike och USA å den andra, är förmodligen de revolutioner dessa länder, men inte Sverige, genomlevde på 1700-talet. Man kan rent av utvidga perioden och dess innehåll till 1600-talet till och med 1800-talet när båda länderna upplevde perioder med intensiv politisk-filosofisk debatt och blodiga inbördeskrig. Det gjorde inte Sverige. Vår transition från envälde till demokrati har inte genomlidit vare sig samma debatt eller våldsamheter. Positionerna och principerna har inte mejslats fram på samma smärtsamma sätt, vilket inte heller lett till samma klarsyn om vad det ena eller andra innebär.

En av de grundläggande principerna för alla civilisationer med bofast befolkning är äganderätten. Den har varit nedtecknad i lag i sådana samhällen de senaste fyra årtusendena. Även Sverige har haft starkt skydd för äganderätten, även om det varierat över tid. Men nu är det nog svagare än någonsin.

Många svenskar, även skolade jurister, myndighetspersoner och även våra lagstiftande riksdagsledamöter betraktar äganderätten som en resträtt, det som blir kvar när det allmänna eller andra intressen fått sina anspråk tillgodosedda. Detta är en oerhört allvarlig försämring av rättstryggheten i landet. Stora delar av detta är ett resultat Axel Hägerströms “spökhus”.

Det som tillkommit på senare år är den gröna rörelsen och intrinsikalismen. Vi har gått från en rättsordning och filosofisk principiell hållning där människan, både som individ och kollektiv står över naturen (antropocentrism), till en ordning där människan skall tvingas underkasta sig allehanda vidskepelser om Gaia, hållbar utveckling, biologisk mångfald, klimatneuroser och annat (biocentrism).

När dessa gröna stollerier konfronterar ett redan svagt egendomsskydd blir skyddet i praktiken utraderat. Varje irrationellt infall kan tas till intäkt för att angripa äganderätten, all egendom kan konfiskeras för något inbillat högre ändamål. Hur står det till med kunskapen om äganderättens fundamentala betydelse för såväl civilisation som demokrati och rättsstaten? Det frågar man sig ibland när man ser hur den ena paragrafen efter den andra adderas till lagtext och förordning. Var och en motiverad med den goda viljan, men inte någon med insikt eller omtanke om äganderättens fundamenta.

Äganderätten skyddas inte av vare sig våra lagstiftande eller rättskipande församlingar. De lever i villfarelsen att den skulle vara en resträtt. Men sanningen är att historiskt är det endast de som varit ägare av mark eller andra fastigheter av betydelse som haft rösträtt eller annan representation, så deras rättigheter och vilja kunnat beaktas.

Det är alltså dessa ägare som medgett vissa rättigheter till andra. Men att markägarna därigenom gått med på att få sina rättigheter beskurna och till och med skulle medgett att övriga medborgare har rätt att medelst majoritetsbeslut frånta markägarna än mer av rätten till sitt ägande är en myt och en lögn. Detta måste med kraft tillbakavisas och argumenteras emot. Inte minst vittnar skrivningarna i EKMR (som numera även är svensk lag) om en internationell kontinuitet i vårdandet av äganderätten. Detta måste belysas bättre i den svenska debatten.

Det är skrämmande när våra politiker inte förstår hur den goda viljan, mot andra intressen än de som nämns i grundlagen, i förlängningen blir de små stegen in i tyranniet. Vi behöver en renoverad grundlag, en riktig konstitution och en författningsdomstol. För att riktigt återfå kontroll på våra egna lagar skulle vi dessutom behöva lämna både EU och FN.

Vare sig politiker eller personer inom myndigheter och rättsväsende är intresserade av att fundera och resonera kring dessa frågor. Jag hävdar dock att även våra politiker kan välja att debattera principerna för formulering och tillämpning av våra lagar. De är inte tvingade av några formella skäl att avstå. De kanske rent av är skyldiga att delta i en sådan debatt?

Read Full Post »

Makten och rätten

Vi har nöjet att på nätet få publicera en synnerligen intressant artikel av Nils-Eric Sandberg med rubriken ”Makten och rätten”. Den handlar om grundläggande värden:

Har vi rättigheter, eller får vi dem av staten? Har vi rättigheter eftersom vi lever i en demokrati, eller lever vi i en demokrati eftersom vi har rättigheter? Finns det rättigheter som inte beror på statsmakrens beslut? Detta är demokratins kärnfrågor.

Den diskuteras nästan aldrig. Världslitteraturen har några tankeväckande formuleringar av frågan. Jag väljer tre.

Det är tre mycket centrala perspektiv Sandberg tar upp. Läs den: här!

Texten är tidigare publicerad som kapitel i Den orädde debattören, en vänbok till Bo Söderstens 80-årsdag (Ekerlids, 2011)

Read Full Post »

I Sverige skulle vi behöva en lika omfattande och spännande debatt om juridisk filosofi som finns i USA. Där ställs ofta de viktigaste politiska förslagen som behandlas i kongressen, mot konstitutionens grundlagar.

Senaste exemplet är president Barack Obamas sjukvårdsreform. Den är kontroversiell, men röstades igenom kongressen och har antagits som lag. I Sverige skulle frågan därmed vara avgjord. Så är det inte i USA.

Obamas sjukvårdslag kräver att alla medborgare ska skaffa sig en sjukvårdsförsäkring.

Många anser att det är ett tvång som strider mot grundlagen.

Därför har sjukvårdsreformen överklagats i domstol. Snart kommer Högsta domstolen med största sannolikhet att behandla frågan om reformen strider mot konstitutionen och därför inte får genomföras.

I Sverige anses det strida mot demokratin att en domstol kan upphäva en lag som riksdagen beslutat om. Men det är en alltför snäv syn på demokrati. För att ett samhälle ska anses leva upp till demokratiska ideal måste ett antal mänskliga fri- och rätigheter uppfyllas. Dessa rättigheter får inte stå och falla med majoriteten i riksdagen. De måste stå över tillfälliga majoriteter.

Det är därför grundlagar finns i demokratiska länder.

Men vad är vitsen med grundlagar om ingen ser till att upprätthålla dem?

I USA tar man konstitutionen på högsta allvar. Högsta domstolens nio domare har högre prestige och respekt än politiker i kongressen. Även större respekt än den sittande presidenten. Skälet är att de har i uppgift att granska politikerna och se till att konstitutionen inte överskrids.

Även om sjukvårdsreformen av många anses vara Barack Obamas största bedrift, kan den alltså få tummen ner av Högsta domstolen, och då är reformen olaglig.

Inför denna viktiga process diskuterar medierna hur domstolen kan komma att agera. I magasinet New Yorker skriver man om den svarte domaren Clarence Thomas, som går i spetsen för en snäv tolkning av hur politiker får inskränka medborgarnas friheter: Will Clarence and Virginia Thomas succeed in killing Obama’s health-care plan?

Artikeln är anmärkningsvärd eftersom New Yorker räknas till de medier som lutar ut vänster och som ofta brukar gå till personangrepp på högerinriktade beslutsfattare som domare Thomas. Efter att klaga på att hans fru är politiskt engagerad (något man inte annars brukar se som en nackdel för vänsterpolitikers partners), medger man att Thomas är en framstående juridisk tänkare som omformat amerikansk politik på många områden.

Den initierade politiske kommentatorn Michael Barone kommenterar New Yorkers långa artikel i National Review: Obamacare and the Jurisprudence of Clarence Thomas.

När krav på vapenförbud förts fram och röstats igenom i delstater har Thomas visat att sådant förbud inskränker medborgarnas frihet på ett sätt som konstitutionen förbjuder. Han har också påpekat att vapenförbud tidigare använts för att inskränka svartas frihet. Därmed har visat att vapenförbud är i strid mot konstitutionen, och fått domstolen med sig.

Barone avslutar sin artikel så här:

[New Yorker] bryter mot modet på vänsterkanten, om att utmåla Thomas som en intellektuell lättviktare … Istället beskriver han Thomas som brilliant och redo att — vilket är presidentens mardröm — utmana och sänka sjukvårdsreformen, Obamacare.

Kongressen har aldrig förut antagit, och domstolen har aldrig godkänt, en lag som kräver varje individ att köpa en kommersiell produkt, så som Obamacare gör. I detta fall är det Obama och demokraterna, inte Clarence Thomas och de domare som följer hans juridiska analys, som bryter mot traditionen.

Tänk om vi i Sverige kunde få en liknande diskussion om var politikens gräns går i relation till medborgarnas frihet. Det skulle vi behöva!

Read Full Post »

Skattedirektör Vilhelm Andersson replikerar i Sydsvenska Dagbladet på den kritik som MRR riktar mot Skatteverkets opinionsbildning i en ny rapport, Även Skatteverket måste kunna delta i det offentliga samtalet:

Skatteverket har inga andra uppsåt eller mål än att verka för ett väl fungerande skattesystem med ett högt förtroende hos medborgarna. För att uppnå det målet måste Skatteverket även kunna delta i det offentliga samtalet.

Men Skatteverket är inte vilken aktör som helst. Man ska inte använda statens resurser för att framföra en partisk uppfattning, och därmed diskriminera andra uppfattningar som inte har tillgång till myndigheternas resurser.

I det konkreta fall jag använt, rätten att göra ränteavdrag i vissa företag, företräder Skatteverket en uppfattning som många remissinstanser riktat hård kritik emot. Skatteverket gör regelverken ännu mer krångliga. Det försämrar företagarklimatet och Sveriges möjligheter att delta i den globala konkurrensen. De som håller dessa uppfattningar blir diskriminerade när det ställs mot statens enorma övertag och tvångsmakt.

Skatteverket ska inte bedriva opinionsbildning där olika åsikter och argument står emot varandra. Myndigheter ska vara medborgarnas tjänare, inte deras herrar.

Se mer i MRR-rapporten: Statlig opinionsbildning är diskriminerande. Se också mer här.

Read Full Post »

Nu har vi publicerat rapport nr 2 i Medborgarrättsrörelsens rapportserie. Du kan läsa pressmeddelande och hela rapporten här: Statlig opinionsbildning är diskriminerande.

I rapporten citeras Regeringsrådet Gustaf Petrén:

Här är av vikt att observera den snedvridning som ofta uppkommer när staten anvisar medel för spridande av en viss åsikt. Det finns då en uppenbar risk för diskriminering. De meningsriktningar som inte får något statligt stöd kommer givetvis i ett sämre läge än den statsunderstödda riktningen.

Det är allvarligt när myndigheter bryter mot den grundlagsfästa kraven på saklighet och opartiskhet. Den form av diskriminering som därmed uppstår måste uppmärksammas mer.

Read Full Post »

Idag har Sydsvenska Dagbladet publicerat en debattartikel av mig: Statlig opinionsbildning är diskriminerande. Ingressen lyder:

Myndigheter blir allt mer aktiva i samhällsdebatten. De försöker påverka opinionen och agerar ibland som om de vore politiska partier med egna program. Detta sker i strid med grundlagen, skriver Dick Erixon, ordförande i Medborgarrättsrörelsen.

I artikeln tar jag upp ett fall som visar hur det kan gå till:

Ett aktuellt exempel är de aktiviteter som Skatteverket tillgrep när man förra vintern förlorade ett skattemål i Regeringsrätten om ränteavdrag för vissa företag. Skatteverket accepterade inte domstolens beslut. Generaldirektören gick ut i medierna och sa att utslaget innebär att bolagsskatten blivit ”frivillig”. Det skulle betyda att statskassan kan förlora över 100 miljarder kronor om året.

Med ett sådant alarmistiskt budskap, som senare visade sig sakna all grund, fick man stort genomslag i opinionsbildningen. Efterhand har Skatteverkets uppgifter om hur mycket detta ränteavdrag betyder i skattebortfall successivt minskat, från över 100 miljarder, till 60 miljarder och så småningom ner till 6-7 miljarder.

Men det är de inledande och starkt uppseendeväckande uppgifterna som format debatten under det senaste året om de ränteavdrag som Skatteverket kallar räntesnurror. I syfte att påverka den politiska dagordningen bröt Skatteverket mot kravet på saklighet och opartiskhet.

Detta fall hämtas ur den rapport som snart publiceras. Info kommer här i bloggen. Följ den!

Read Full Post »

Older Posts »