Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En illusion av maktdelning

av Olof Hedengren

Sedan urminnes tider har diskussioner förts angående principer för hur ett samhälle bör styras och organiseras. Atens greker experimenterade med demokrati, oligarker och tyranner eller envåldshärskare. Den romerska republiken fördelade makten mellan senaten, folkförsamlingar, folktribuner och maktbemängda konsuler med korta mandatperioder.

Från just grekerna har vi fått ordet demokrati, folkvälde. Nu var det inte så helgjutet demokratiskt i Aten på sin tid då till exempel endast manliga medborgare hade rösträtt.

När vår del av världen blev mer sofistikerad med definierade stater/nationer, central lagstiftning och en alltmer välorganiserad statsmakt kom frågan om fördelningen av makten i fokus. Tanken var att makten skulle delas mellan statsbärande institutioner och att det måste finnas mekanismer för att kontrollera makten.

Enväldiga kungars absoluta maktprerogativ ifrågasattes. Det behövdes motvikter mot en galen och tyrannisk kung och ingen, inte ens kungen, skulle tillåtas stå över lagen.

Inte minst Charles-Louis de Secondat Montesquieu förknippas med den så kallade maktdelningsläran enligt vilken en stats maktbefogenheter bör uppdelas i; en lagstiftande institution i form av en folkförsamling eller ett parlament, en verkställande institution i form av en regering; samt en dömande institution (domstolar).

Dessa maktpoler skall definieras i en grundlag/konstitution som endast skall kunna ändras genom beslut med kvalificerad majoritet i den lagstiftande församlingen eller genom beslut vid flera tillfällen. Det ansågs önskvärt att skapa en ”tröghet” i möjligheterna att ändra konstitutionen. 

För att ett land i dag skall anses genuint demokratiskt krävs, förutom val till en folkförsamling, dessutom att ett antal rättigheter – yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen, äganderättsskydd med mera – garanteras via konstitutionen. Man kan säga att grundlagarna är det skelett som bär upp staten och som skall skänka medborgarna frihet, rättssäkerhet och tillit till ”systemet”. 

Demokratibegreppet är inte föremål för den diskussion och analys det förtjänar. Det räcker inte att medborgarna vart fjärde år kan rösta på ett politiskt partis riksdagskandidater för att staten skall bedömas som demokratisk. Ingen kallar Iran demokratiskt trots val till ett parlament och val av president.

De svenska politiska partierna har blivit alltmer av autonoma organisationer/byråkratier med sina egna maktstrukturer och där makten samlas på ett fåtal händer. Vi vet också av erfarenhet att alla organisationer/byråkratier inte endast styrs av allmännytta och uppgivna ändamål utan alltid har inslag av maktbegär, korruption och egennytta.

Vi vet också att partierna styr ”sina” riksdagsledamöter hårt och där den enskilde parlamentsledamoten inte gör sig besvär när partiledningen har bestämt hur en fråga skall hanteras. Man kan därför säga att vårt parlament delvis är en illusion och snarast ett transportkompani för de politiska partiernas elit. Det demokratiska underskottet är påtagligt. 

Det finns en mängd statliga myndigheter av olika dignitet och om vi inkluderar domstolarna och de myndigheter som faller under riksdagen (bl.a. JO, Sveriges Riksbank och Riksrevisionen) finns cirka 470 myndigheter.

När en svensk ansvarig minister får en fråga avseende en underställd myndighet säger vederbörande alltid att han/hon inte kan uttala sig i det ”enskilda fallet”. Sverige tillämpar inte vad man kallar ministerstyre där den ansvarige ministern kan gå in och detaljstyra. Ministerstyre är dock vanligt i andra länder, bland annat i USA, Storbritannien, Danmark och Norge.

Det kan förvisso vara ett bekvämt sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor men i själva verket är det ju så att nästan samtliga statliga myndigheter otvivelaktigt faller under regeringens ansvar. Var ligger ansvaret om inte hos regeringen som ju utsett chefen för myndigheten och naturligtvis måste ta ansvar för att myndigheten sköts på ett rättsenligt och i övrigt tillfredsställande sätt?

Tjänstemän inom den statliga myndighetssektorn har i stort sett immunitet. De avsätts sällan och blir nästan aldrig dömda för tjänstefel enligt Brottsbalken. 
Kombinationen av avsaknad av ministerstyre och tjänstemännens immunitet är en giftig blandning som riskerar att skada rättssäkerheten för såväl bolag som privatpersoner som drabbas av myndighetsbeslut. Tjänstemännen kan låta sina personliga åsikter råda samt tolka bestämmelser på sitt eget vis med vissheten om att de i stort sett är fria från ansvar. Det finns ju en gammal regel som säger att makt och ansvar skall gå hand i hand, något som de flesta nog håller med om. Men denna gyllene regel gäller inte vid myndighetsutövning. 

Finansinspektionen (FI) är sannolikt den myndighet i Sverige som har störst makt då deras beslut kan få mycket stora konsekvenser för företag och privatpersoner. Jag har aldrig hört talas om att någon tjänsteman på FI fällts för tjänstefel och det är endast i undantagsfall som den som besvärat sig över ett FI-beslut också fått rätt.

Jag har svårt tro att dessa förhållanden beror på att just FI är omnipotent, oväldig och aldrig begår några fel. Frågan diskuteras dock inte offentligt av personer som är aktiva i finansbranschen då att ta upp en sådan diskussion kan jämföras med att skriva under sin egen dödsdom.

Pernilla Ström tog upp frågan senast i Svenska Dagbladet den 16 december. Då hon redan är dömd har hon således inte något att förlora.

Ström satt i HQ AB:s styrelse och där HQ Bank var ett dotterbolag. HQ:s krasch har gett upphov till en mängd rättstvister som vi i detta sammanhang kan lämna därhän. 

Men när Ström skulle väljas in i styrelsen för Öhmans fonder godkändes hon inte av FI. Man kan säga att hon hade ålagts ett slags partiellt yrkesförbud vilket är ett stort ingripande i en människas liv och naturligtvis påtagligt integritetskränkande. 

Förvaltningsrätten ändrade inte FI:s beslut vilket däremot Kammarrätten gjorde. Överraskande nog fastställde Högsta Förvaltningsrätten underrättens dom, det vill säga FI:s svartlistning av Ström kvarstod.

Om vi tänker oss att Finansinspektionen är en liten stat i staten, vilket inte är en helt befängd jämförelse, så borde maktdelningsläran tillämpas även där.

Vilka befogenheter har då FI? Man ger företag tillstånd att bedriva viss finansiell verksamhet, man godkänner styrelseledamöter och företagsledning, man utfärdar tillämpningsföreskrifter, anvisningar med mera som kan liknas vid lagstiftningsmakt.

Men man utövar också tillsyn över de som driver tillståndspliktig verksamhet och kan göra ”tillslag” för att utreda en särskild fråga, en verksamhet som kan jämföras med polisens och åklagares verksamheter.

Slutligen kan man straffa finansinstituten med böter/avgifter, varningar samt med det ultimativa dödsstraffet: indragning av tillstånd.

Som vi sett i Pernilla Ströms fall kan FI även brännmärka personer som varit funktionärer i det straffade objektet eller som i Ströms fall, moderbolaget. Här ikläder sig FI således även rollen som domstol.

Borde inte frågan tas upp om det är rimligt att i en myndighets hand samla så stor makt? En gynnsammare grogrund för maktmissbruk kan knappast tänkas. Man kan inte tala om rättssäkerhet för de institut som faller under FI:s domvärjo.

I stället för att reagera mot denna anomali vad rättssäkerhet och ”fair play” beträffar intar såväl finansminister Anders Borg som finansmarknadsminister Peter Norman en tuff attityd mot banker och andra finansinstitut och sanktionerar gärna FI:s modus operandi i alla sammanhang. 

Norman var själv ansvarig för den Sjunde AP-fonden under åren 2000-2010. Nyligen framförde Riksrevisionen direkt förödande kritik av hur ett pensionskapital på 130 miljarder kronor har hanterats av fonden (se RIR 2013:14).

Sjunde AP-fonden ansvarar för förvaltningen av det statliga förvalsalternativet i premiepensionssystemet som är en del av den allmänna pensionen. Riksrevisionen konstaterar inte endast att pensionärernas avkastning varit usel utan även att fonden i stort sett saknat rutiner för riskkontroll med följd att limiter överskridits och riksdagens intentioner inte uppfyllts.

Riksrevisionen skriver i sin rapport att; ”7:e AP-fondens interna styrning och kontroll har haft allvarliga brister”.

Vidare konstateras att; ”AP-fonden frångått den standard inom styrning och kontroll som krävs av de privata förvaltarna inom premiepensionssystemet”.

Om Sjunde AP-fonden hade varit ett privat rättssubjekt som förvaltade kapital hade förmodligen tillståndet återkallats eller verkställande direktören, det vill säga en gång Norman själv, tvingats avgå.

Kritiken mot AP-fonden kan liknas vid den kritik HQ bank ådrog sig och som då ledde till indraget tillstånd och total kollaps. Det är naturligtvis en ”maktpolitisk omöjlighet” att FI – med anledning av Riksrevisionens skarpa kritik – skulle ha tillskrivit riksdag och regering och sagt att Norman inte borde komma i fråga för en ministerpost som avser just finansmarknaden med tanke på hans mediokra insats i Sjunde AP-fonden.

Regeringen har naturligtvis bagatelliserat och tystat ner Normans vanstyre av pensionskapitalet så som det beskrivits i Riksrevisionens rapport. Ministrar är nämligen lika immuna som statstjänstemän i övrigt. Makt och ansvar går inte hand i hand.

Det duger inte att, som ofta görs, hänvisa till att politiker kan röstas bort i allmänna val vart fjärde år. Riksdags- och ministerpensionerna försvinner som bekant inte för att det slarvas bort ett antal miljarder för pensionärer och skattebetalare.

Mycket talar för att sanktioner av allvarlig art; höga böter, indragning av tillstånd, yrkesförbud och liknande inte skall kunna utdömas av en enskild myndighet som samtidigt fyller en mängd andra funktioner avseende de rättssubjekt som avses. 

Sverige har generellt ett dåligt skydd för den enskildes intresse även i de fall det särskilt uttrycks i lag att hänsyn skall tas till just det enskilda intresset. Det finns även skrivningar i våra grundlagar om den enskildes rätt men det är knappast klausuler som tilldrar sig något större intresse från den offentliga maktapparatens sida och därför aldrig åberopas vid myndigheters och domstolars beslut. 

Riksrevisionen konstaterar lakoniskt att; ”regeringen inte lämnat något förslag till skärpt lagstiftning för 7:e AP-fonden inom detta område”.

Regeringen struntar i kritiken, något ett privat rättssubjekt inte kan kosta på sig. 

Vidare har Sjunde AP-fonden mörkat den usla avkastningen för vad man kallas ”aktiv förvaltning” – till skillnad från global indexförvaltning – utan låtit resultatet ”försvinna” i totalavkastningsmåttet.

Riksrevisionen använder sig av ett närmast ironiskt ”understatement” när man skriver att; ”resultatet för den aktiva förvaltningen visar på begränsad nytta” för spararna. I praktiken torde det betyda avsevärda förluster.

Kanske är den sittande alliansregeringens största svaghet att man inte alls tagit tag i den här typen av uppenbara och principiella problem som har bäring på rättssäkerhet, den enskildes rätt och tilltron till ”systemet”. Viktiga ingredienser i en modern och upplyst tolkning av demokratibegreppet.

De negativa effekterna av regeringens passivitet eller blindhet är också uppenbara inom andra delar av samhället, till exempel miljöområdet med sina specialdomstolar, korrupta miljötjänstemän inom länsstyrelsen och det osunt symbiotiska förhållandet som gäller mellan dessa tjänstemän och särskilda miljöåklagare med polisens alla resurser till sitt förfogande. Då jag har helt färska egna erfarenheter från just miljöområdet skall jag återkomma i frågan i en senare krönika.

Det är ur en regeringens synpunkt så mycket mer krävande att handgripligen reformera myndigheter än att från skrivbordskanten ändra marginellt i lagstiftningen eller justera skatteskalorna. Ingen i regeringen har de erfarenheter som krävs för att ta tag i de större systemfelen. Det är nedslående att regeringen inte mäktar med att ta tag i de stora – och för den levande demokratin viktiga – frågorna utan plottrar bort sig i det lilla.

Kallelse årsstämma 2013

Medborgarrättsrörelsen håller årlig stämma måndagen den 20 maj kl 18 på Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm.

1. Stämmans öppnande
2. Val av stämmofunktionärer
3. Kallelsens godkännande
4. Fastställande av röstlängd
5. Styrelsens årsredovisning
6. Revisorernas berättelse
7. Fastställande av resultat- och balansräkning
8. Styrelsens ansvarsfrihet
9. Fastställande av antal styrelseledamöter
10. Val av styrelseledamöter
11. Val av två revisorer
12. Val av valberedning
13. Motionsbehandling
14. Anmälningsärenden
15. Stämmans avslutande

VÄLKOMNA!
Styrelsen

Får det gå till så här?

En fastighetsägare uppför en byggnad som han fått bygglov för. Fyra år senare kräver länsstyrelsen att byggnaden rivs. Läs hela artikeln!
Bygglov stoppat – efter fyra år!

I Boken: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna (Norstedts juridik, sjunde upplagan) skildras främst de grundläggande rättsliga principer, efter vilka unionen för närvarande styrs.

Boken har skrivits av Mats Melin som är justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen och Joakim Nergelius som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet samt docent i komparativ rätt och europarätt vid Åbo Akademi sedan 2003.

Det har tidigare förelegat sex upplagor av denna bok med Mats Melin och Göran Schäder som författare. Författarduons samarbete avbröts tragiskt när regeringsrådet Göran Schäder allt för tidigt gick bort 2006. Den bearbetning av texten som var nödvändig för att boken fortsatt skulle beskriva de grundläggande normerna för samarbetet inom EU, har därför inte förrän nu, varit möjlig att genomföra.

Boken som alla som intresserar sig för vad Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen egentligen innebär, ger en översiktlig framställning av grundläggande rättsliga principer efter vilka den europeiska unionen styrs. Dessa principer framträder i de grundläggande fördragen, men har i stor utsträckning kommit att utvecklas genom EU-domstolens praxis.

EU:s konstitution handlar också om hur makten i samarbetet mellan unionen och dess medlemsstater är fördelad, hur den enskilde medborgaren kan göra sin rätt gällande, samt hur makten delas mellan unionens institutioner.

I den sjunde upplagan av denna bok behandlas också de ändringar som tillkommit genom Lissabonföredraget samt beaktas åtskilliga avgörande från EU-domstolen. Dessutom ges en översiktlig redovisning av den nya europakten och andra förändringar på den ekonomiska politikens område.

Vad inte många känner till är att till EU-samarbetets överstatliga, federala drag hör först och främst att unionsrättsliga normer binder enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna, genom denna överstatlighet. Liksom att gemensamt beslutade regler av medlemsstaternas domstolar och myndigheter skall tillämpas, framför medlemsstaternas egna lagar.

Dessa överstatliga drag har sin grund i det förhållandet att medlemsstaterna överlåter beslutanderätt, suveränitetsrättigheter, till unionen. Staterna avstår alltså frivilligt från en del av den makt som de annars besitter och överlämnar den till gemensamt utövande i gemensamma organ.

EU har också en egen rättsordning. Men EU-rätten är vare sig statsrätt eller internationell rätt. Inte heller ger den en rättsvisande bild att beskriva den som en blandning av dessa rättsliga kategorier, även om den ärvt drag av dem båda. EU-domstolen i Luxemburg har uttryckt saken så att det tidigare EG-fördraget ”låt vara att det slutits i form av en internationell överenskommelse, utgör icke desto mindre den konstitutionella urkunden för en gemenskap som grundas på rättsstatliga principer. ”

EU-rättens företräde är nödvändigt för att säkra dess effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget, vilket är en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprungliga natur inte överflyglas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för gemenskapen som sådan sätts i fråga.

EU-domstolens betydelse kan knappast överskattas. Den har en roll som är väsentligt mer betydelsefull än vad internationella domstolar normalt har. Domstolen är även rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i EU-rätten.

Den enskilde har rätt att väcka talan mot unionens institutioner för att klandra beslut som antingen riktar sig till honom eller som annars berör honom omedelbart och individuellt. Mot en medlemsstat saknar däremot den enskilde rätt att föra talan inför EU-domstolen. Liksom i många andra sammanhang bortser domstolen här från rättsaktens form och tar i stället fasta på dess reella innebörd.

Den enskildes rätt berörs av unionens maktutövning på främst två sätt: För det första, genom de direkt tillämpliga normer som EU:s institutioner beslutar. Sådana regler binder ju enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna på samma sätt som nationellt beslutade lagar. Men han berörs också, för det andra, indirekt genom de gemensamma rättsakter vilka visserligen inte är direkt tillämpliga, men ändock ställer krav på medlemsstaterna att utfärda lagar för att uppnå ett gemensamt, mer eller mindre avgränsat mål.

I båda situationerna har den enskilde – liksom när det gäller ”rent” nationell lagstiftning – ett berättigat intresse av att maktutövningen sker med iakttagande av allmänna rättsprinciper och med hänsynstagande till grundläggande fri –och rättigheter.

Min uppfattning är att den rättssäkerhet som numera existerar, tack vare EU-rätten och via EU-domstolen, är vida överlägsen den nuvarande svenska rättskipningen. Därför hoppas jag att unionen kan bestå – även om problemen med euron och de allvarliga ekonomiska problemen för många banker och länder inom EU – som gör att de inte längre förmår att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, för närvarande överskuggar all annan diskussion inom EU.

Rättssäkerhet (legal certainty, sécurité juridique) är ett omfattande begrepp. Kärnan i EU-domstolens tillämpning av begreppet kan kanske sägas vara kravet på förutsägbarhet i lagstiftning och rättstillämpning. En förutsägbarhet som tyvärr saknas på många håll i den svenska lagstiftningen, eftersom Sverige envist håller fast vid att vi inte behöver någon Författningsdomstol i vårt land.

Det är svenska politiker, och inte domare, som genom de politiskt färgade förorden till lagstiftningen, tagit över ansvaret för hur de svenska lagarna skall tolkas i många fall jag tagit del av.

Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EU-domstolen härledas, som principen om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar liksom det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning som tillämpas i Sverige.

De rättigheter för den enskilde som EU-rätten föreskriver måste kunna göras gällande i domstol. Den enskilde ska alltså kunna föra talan om den medlemsstat i vilken han är medborgare underlåter att uppfylla de rättigheter som EU-rätten ger honom.

Rätten att inte dömas ohörd innebär en rätt för var och en att ta del av, och yttra sig över, de omständigheter som åberopas mot honom. På så sätt är den rätten också en förutsättning för att någon ska kunna utöva sin rätt till försvar.

Mats Lönnerblad

Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR)

Bokens titel: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna

Författare: Mats Melin och Joakim Nergelius

Förlag: Norstedt juridik, 2012

Civil Olydnad

Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer var  värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen.
Det är kort sagt en acceptabel metod att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven. Det anser i alla fall,  Hans  L Zetterberg,  en av författarna till boken: Våra rättigheter V Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén. (Rättsfonden, 2007)

De kallas inför domstol, kan de enligt mitt förmenande,  helt enkelt protestera genom att  utebli från förhandlingen, eller välja att protestera i domstolen och därmed få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallelser till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam)

Henrik David Thoreau inspirerades  till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil Olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som tänker göra motstånd, skriver Zetterberg. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, anser han.  Men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga konsekvenserna enligt de befintliga lagar, som de vill få avskaffade.

Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare  hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the national Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery Alabama för att hon inte reste sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats.

Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal  baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s Högsta Domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Hur ser det då ut i Sverige ?. I åtskilliga artiklar i pressen och i många av mina böcker har jag skrivit om svenska domstolar som inte bryr sig om att följa vare sig Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna eller EU-rätten.  En som säkert har påverkats av mina skriverier, är Lars Göran Nilsson från Örnsköldsvik.
Lars Göran Nilsson hade blivit dömd för skattebrott och blev inkallad till rätten för att bli dömd en gång till,  för samma brott. Till saken hör att de påstådda brotten skulle ha begåtts under åren 1999- 2001, således för  12 år sedan.
Frågan om skattemålet, oredovisade intäkter, påförda skatter och skattetillägg, är identisk med frågan i brottsmålet. Således har Nilsson dubbelbestraffats i strid mot förbudet mot dubbelbestraffning och i strid mot vad tingsrätten själv anger i domen: ”Lars Göran Nilsson är alltså i målet åtalad för andra gärningar än de för vilka han påförts skattetillägg”.

Till saken hör att Nilsson, efter att ha drivit affärsverksamhet under många år, utan några som helst anmärkningar tidigare vunnit en mellandom i Mål T 16175-98 för att han blivit förtalad i ett av bankernas register, genom Upplysningscentralen (UC), vilket gjorde att han inte längre kunde bedriva någon affärsverksamhet. I mellandomen som gick motparten UC emot, framgår att UC  ådragit sig skadeståndsskyldighet. Denna mellandom överklagades till av UC till Svea hovrätt. Hovrätten fastställde  tingsrättens mellandom.

När det sedan blev huvudförhandling i samma mål fick Nilsson inte en krona i ersättning, trots att han redan vunnit i förtalsmålet. Han ålades i stället att betala alla motpartens rättegångskostnader.  Det berodde på att rättens ledamöter inte brydde sig om den erfarna och auktoriserade revisorn Karin Sandström – som vittnade till Nilssons fördel – Hennes viktiga vittnesmål beaktades inte överhuvudtaget.

Enligt min uppfattning är det ett solklart fall att de som är oskyldiga, men som ändå anklagas för oegentligheter eller dålig likviditet i bankernas olika förtalsregister, inte har någon chans att hävda sig i domstol efteråt, eftersom många domare i våra domstolar har tillgång till dessa olagliga register.

Vad innebär unionsdomstolens dom om skattetillägg och dubbel straffbarhet ?  Domen publicerades den 26 februari 2013. För att få svar på denna fråga  närvarade jag redan den 19 mars, som enda journalist och skribent i finansrätt, vid ett föredrag på Stockholms universitet där professor Ulf Bernitz redogjorde för vad domen förde med sig, och professor Joakim Nergelius som lämnade sina kommentarer från konstitutionell synpunkt.

Ulf Bernitz hade ett mycket enkelt svar. Dubbel straffbarhet tolereras inte av EU. Men det finns en enkel lösning på problemet, som lagstiftaren haft god tid på sig för att lösa, men fortfarande inte åtgärdat. Genom att slå ihop skattetillägget med brottsmålet går det ju alldeles utmärkt att komma förbi begreppet ”dubbel straffbarhet”. Men när det gäller att följa EU:s direktiv bryr sig vare sig lagstiftarna eller domstolarna att följa vad som gäller, vilket jag kunnat konstatera i många av de fall jag redan redogjort för i mina böcker.

Även den s k ”Nordeamannens försvarsadvokat tolkar domen på samma sätt till förmån för sin klient: ”en person som är dömd  att betala skattetillägg ska inte kunna dömas även för skattebrott”.

Varför begick då Lars Göran Nilsson civil olydnad genom att inte infinna sig i rätten ?  Han avvaktade EU:s dom, som skulle publiceras om några månader och bad tingsrätten att vänta på den, innan han ville infinna sig i rätten. Tingsrätten struntade helt enkelt i EU:s utslag, och  dömde Nilsson i hans frånvaro. Det skedde i närvaro av en advokat som han uttryckligen sagt att han inte ville anlita i detta mål.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) 

Allemansrätten är inskriven i grundlagen utan att vara närmare definierad. Det sätt som den skrivits in är mycket märklig. Äganderätten behandlas i Regeringsformen, 2 kap, 15 § – läs själv:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Kungorelse-1974152-om-beslu_sfs-1974-152/#K2

De två första styckena behandlar äganderätten på ett korrekt och bra sätt. I fjärde stycket införs ”allemansrätten” som där får en helt överordnad roll över de två¨första styckena. Enligt vårt förmenande så är denna skrivning helt oacceptabel särskilt när man inte har definierat allemansrätten.

Hur skall man då definiera allemansrätten? Varför inte snegla på hur ett grannland har löst detta:

Islands allemansrätt

”Det har funnits stadganden om allemansrätt i isländsk lag sedan ”urminnes tider”. I Jónsbok från 1281 finns flera stadganden om allmänhetens rätt på andras egendom och några av dem gäller ännu. Dagens reglering är spridd i flera lagar.

Man skiljer dels på privat mark och mark i folkets ägo, dels på odlad och icke-odlad mark. Huvudregeln är att ägaren av privat mark har all nyttjanderätt, t.ex. bete, fiske och vatten, men det finns flera undantag. Folk har rätt att vistas på icke odlad mark utanför bebyggelse utan särskilt tillstånd, men markägaren kan begränsa den rätten genom att hägna in område och genom skyltning förbjuda tillträde. På odlad mark krävs tillstånd till tillträde.

Cyklister och ryttare ska följa vägar och stigar så långt möjligt. Tillfälligt bete är tillåtet på icke-privatägd mark, men kräver tillstånd på privat mark.

Rätten att tälta på icke-odlad mark i bebyggda områden är begränsad till en natt och högst två tält, såvida inte markägaren förbjudit tältning helt.

Bär- och blomplockning m.m. förutsätter ägarens tillstånd på privatägd mark(detta följs dock inte i praktiken), men är tillåten i övrigt, såvida fridlysning inte skett.”

Det måste till ett skydd för äganderätten och en rimligare avvägning mellan allemansrätt och äganderätt. Nuvarande tingens ordning är inte acceptabel.

Frihetsportalen skriver Mats Jangdal under rubriken ”Lagens väktare”:

Det sägs att skillnaden mellan svensk och fransk mentalitet är den att i Frankrike är allt tillåtet som inte uttryckligen är förbjudet, medan det i Sverige är tvärtom, allt är förbjudet som inte uttryckligen är tillåtet. Det kan låta lustigt men är det inte på minsta vis. Frihetsälskande amerikaner och de är många, brukar hänvisa till sin konstitution, “We the People” har av effektivitetsskäl lånat ut rätten att verkställa vår vilja. De politiska besluten ska vara de som folket vill se och tillåter. Det sistnämnda är inte det minst viktiga. Därför ägnas i USA en stor del av den politiska energin åt att lura på folket beslut som politikerna eller andra intressen vill ha. Supreme Court har en viktig funktion att fylla. I Sverige behöver de inte luras, de kör bara över oss.

Den avgörande skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Frankrike och USA å den andra, är förmodligen de revolutioner dessa länder, men inte Sverige, genomlevde på 1700-talet. Man kan rent av utvidga perioden och dess innehåll till 1600-talet till och med 1800-talet när båda länderna upplevde perioder med intensiv politisk-filosofisk debatt och blodiga inbördeskrig. Det gjorde inte Sverige. Vår transition från envälde till demokrati har inte genomlidit vare sig samma debatt eller våldsamheter. Positionerna och principerna har inte mejslats fram på samma smärtsamma sätt, vilket inte heller lett till samma klarsyn om vad det ena eller andra innebär.

En av de grundläggande principerna för alla civilisationer med bofast befolkning är äganderätten. Den har varit nedtecknad i lag i sådana samhällen de senaste fyra årtusendena. Även Sverige har haft starkt skydd för äganderätten, även om det varierat över tid. Men nu är det nog svagare än någonsin.

Många svenskar, även skolade jurister, myndighetspersoner och även våra lagstiftande riksdagsledamöter betraktar äganderätten som en resträtt, det som blir kvar när det allmänna eller andra intressen fått sina anspråk tillgodosedda. Detta är en oerhört allvarlig försämring av rättstryggheten i landet. Stora delar av detta är ett resultat Axel Hägerströms “spökhus”.

Det som tillkommit på senare år är den gröna rörelsen och intrinsikalismen. Vi har gått från en rättsordning och filosofisk principiell hållning där människan, både som individ och kollektiv står över naturen (antropocentrism), till en ordning där människan skall tvingas underkasta sig allehanda vidskepelser om Gaia, hållbar utveckling, biologisk mångfald, klimatneuroser och annat (biocentrism).

När dessa gröna stollerier konfronterar ett redan svagt egendomsskydd blir skyddet i praktiken utraderat. Varje irrationellt infall kan tas till intäkt för att angripa äganderätten, all egendom kan konfiskeras för något inbillat högre ändamål. Hur står det till med kunskapen om äganderättens fundamentala betydelse för såväl civilisation som demokrati och rättsstaten? Det frågar man sig ibland när man ser hur den ena paragrafen efter den andra adderas till lagtext och förordning. Var och en motiverad med den goda viljan, men inte någon med insikt eller omtanke om äganderättens fundamenta.

Äganderätten skyddas inte av vare sig våra lagstiftande eller rättskipande församlingar. De lever i villfarelsen att den skulle vara en resträtt. Men sanningen är att historiskt är det endast de som varit ägare av mark eller andra fastigheter av betydelse som haft rösträtt eller annan representation, så deras rättigheter och vilja kunnat beaktas.

Det är alltså dessa ägare som medgett vissa rättigheter till andra. Men att markägarna därigenom gått med på att få sina rättigheter beskurna och till och med skulle medgett att övriga medborgare har rätt att medelst majoritetsbeslut frånta markägarna än mer av rätten till sitt ägande är en myt och en lögn. Detta måste med kraft tillbakavisas och argumenteras emot. Inte minst vittnar skrivningarna i EKMR (som numera även är svensk lag) om en internationell kontinuitet i vårdandet av äganderätten. Detta måste belysas bättre i den svenska debatten.

Det är skrämmande när våra politiker inte förstår hur den goda viljan, mot andra intressen än de som nämns i grundlagen, i förlängningen blir de små stegen in i tyranniet. Vi behöver en renoverad grundlag, en riktig konstitution och en författningsdomstol. För att riktigt återfå kontroll på våra egna lagar skulle vi dessutom behöva lämna både EU och FN.

Vare sig politiker eller personer inom myndigheter och rättsväsende är intresserade av att fundera och resonera kring dessa frågor. Jag hävdar dock att även våra politiker kan välja att debattera principerna för formulering och tillämpning av våra lagar. De är inte tvingade av några formella skäl att avstå. De kanske rent av är skyldiga att delta i en sådan debatt?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.