I Boken: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna (Norstedts juridik, sjunde upplagan) skildras främst de grundläggande rättsliga principer, efter vilka unionen för närvarande styrs.
Boken har skrivits av Mats Melin som är justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen och Joakim Nergelius som är professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet samt docent i komparativ rätt och europarätt vid Åbo Akademi sedan 2003.
Det har tidigare förelegat sex upplagor av denna bok med Mats Melin och Göran Schäder som författare. Författarduons samarbete avbröts tragiskt när regeringsrådet Göran Schäder allt för tidigt gick bort 2006. Den bearbetning av texten som var nödvändig för att boken fortsatt skulle beskriva de grundläggande normerna för samarbetet inom EU, har därför inte förrän nu, varit möjlig att genomföra.
Boken som alla som intresserar sig för vad Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen egentligen innebär, ger en översiktlig framställning av grundläggande rättsliga principer efter vilka den europeiska unionen styrs. Dessa principer framträder i de grundläggande fördragen, men har i stor utsträckning kommit att utvecklas genom EU-domstolens praxis.
EU:s konstitution handlar också om hur makten i samarbetet mellan unionen och dess medlemsstater är fördelad, hur den enskilde medborgaren kan göra sin rätt gällande, samt hur makten delas mellan unionens institutioner.
I den sjunde upplagan av denna bok behandlas också de ändringar som tillkommit genom Lissabonföredraget samt beaktas åtskilliga avgörande från EU-domstolen. Dessutom ges en översiktlig redovisning av den nya europakten och andra förändringar på den ekonomiska politikens område.
Vad inte många känner till är att till EU-samarbetets överstatliga, federala drag hör först och främst att unionsrättsliga normer binder enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna, genom denna överstatlighet. Liksom att gemensamt beslutade regler av medlemsstaternas domstolar och myndigheter skall tillämpas, framför medlemsstaternas egna lagar.
Dessa överstatliga drag har sin grund i det förhållandet att medlemsstaterna överlåter beslutanderätt, suveränitetsrättigheter, till unionen. Staterna avstår alltså frivilligt från en del av den makt som de annars besitter och överlämnar den till gemensamt utövande i gemensamma organ.
EU har också en egen rättsordning. Men EU-rätten är vare sig statsrätt eller internationell rätt. Inte heller ger den en rättsvisande bild att beskriva den som en blandning av dessa rättsliga kategorier, även om den ärvt drag av dem båda. EU-domstolen i Luxemburg har uttryckt saken så att det tidigare EG-fördraget ”låt vara att det slutits i form av en internationell överenskommelse, utgör icke desto mindre den konstitutionella urkunden för en gemenskap som grundas på rättsstatliga principer. ”
EU-rättens företräde är nödvändigt för att säkra dess effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget, vilket är en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprungliga natur inte överflyglas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för gemenskapen som sådan sätts i fråga.
EU-domstolens betydelse kan knappast överskattas. Den har en roll som är väsentligt mer betydelsefull än vad internationella domstolar normalt har. Domstolen är även rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i EU-rätten.
Den enskilde har rätt att väcka talan mot unionens institutioner för att klandra beslut som antingen riktar sig till honom eller som annars berör honom omedelbart och individuellt. Mot en medlemsstat saknar däremot den enskilde rätt att föra talan inför EU-domstolen. Liksom i många andra sammanhang bortser domstolen här från rättsaktens form och tar i stället fasta på dess reella innebörd.
Den enskildes rätt berörs av unionens maktutövning på främst två sätt: För det första, genom de direkt tillämpliga normer som EU:s institutioner beslutar. Sådana regler binder ju enskilda rättssubjekt i medlemsstaterna på samma sätt som nationellt beslutade lagar. Men han berörs också, för det andra, indirekt genom de gemensamma rättsakter vilka visserligen inte är direkt tillämpliga, men ändock ställer krav på medlemsstaterna att utfärda lagar för att uppnå ett gemensamt, mer eller mindre avgränsat mål.
I båda situationerna har den enskilde – liksom när det gäller ”rent” nationell lagstiftning – ett berättigat intresse av att maktutövningen sker med iakttagande av allmänna rättsprinciper och med hänsynstagande till grundläggande fri –och rättigheter.
Min uppfattning är att den rättssäkerhet som numera existerar, tack vare EU-rätten och via EU-domstolen, är vida överlägsen den nuvarande svenska rättskipningen. Därför hoppas jag att unionen kan bestå – även om problemen med euron och de allvarliga ekonomiska problemen för många banker och länder inom EU – som gör att de inte längre förmår att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser, för närvarande överskuggar all annan diskussion inom EU.
Rättssäkerhet (legal certainty, sécurité juridique) är ett omfattande begrepp. Kärnan i EU-domstolens tillämpning av begreppet kan kanske sägas vara kravet på förutsägbarhet i lagstiftning och rättstillämpning. En förutsägbarhet som tyvärr saknas på många håll i den svenska lagstiftningen, eftersom Sverige envist håller fast vid att vi inte behöver någon Författningsdomstol i vårt land.
Det är svenska politiker, och inte domare, som genom de politiskt färgade förorden till lagstiftningen, tagit över ansvaret för hur de svenska lagarna skall tolkas i många fall jag tagit del av.
Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EU-domstolen härledas, som principen om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar liksom det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning som tillämpas i Sverige.
De rättigheter för den enskilde som EU-rätten föreskriver måste kunna göras gällande i domstol. Den enskilde ska alltså kunna föra talan om den medlemsstat i vilken han är medborgare underlåter att uppfylla de rättigheter som EU-rätten ger honom.
Rätten att inte dömas ohörd innebär en rätt för var och en att ta del av, och yttra sig över, de omständigheter som åberopas mot honom. På så sätt är den rätten också en förutsättning för att någon ska kunna utöva sin rätt till försvar.
Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR)
Bokens titel: EU:s konstitution. Maktfördelningen mellan den europeiska unionen, medlemsstaterna och medborgarna
Författare: Mats Melin och Joakim Nergelius
Förlag: Norstedt juridik, 2012
Medborgarrätt 